Welcome to Shittown, Alabama. Så börjar en otrolig historia, vars öden och svek skulle få Shakespeare att skämmas. Och allt är sant. Det finns i en podd, som i sju avsnitt rullar upp hela den vansinniga berättelsen om en liten ort långt från alla kartografers noggranna avbildningar av det USA som aldrig upphör att förvåna.
Att lyssna på John i S-town-podden är hypnotiserande. Och just när det hela börjar verka ta en viss vändning får du en käftsmäll. Jag gråter och skrattar om vartannat. Jag förstår att det här har tagit tre år att göra. Jag vill att sånt här skall få finnas, för det töjer ut begreppen om vad en bra podd skall och kan vara. Det kryper upp så nära inpå att det blir riktigt obehagligt, men också djupt mänskligt.
Det talas ibland om medias svåra balansgång mellan att rapportera och ta ställning. Kanske finns det en tredje väg. Att berätta så sanningsenligt du kan, och samtidigt lämna kvar utrymme för lyssnaren att tänka själv.
Liksom alla goda berättelser finns det tuggmotstånd i S-town. Det finns tyngre, och det finns svårare partier. De är noggrant kalkylerade, så att du plötsligt tvingas ifrågasätta dina egna fördomar och förutfattade meningar.
Efter framgångarna med Serial har en ny genre uppstått, eller kanske snarare återuppstått. Det är radiodokumentären, eller en viss specifik subgenre inom den. Nu kallas den podcast och är en njutning för örat. Många är de som går i Serials fotspår, att genom en faktabaserad genomgång av ett rättsfall (eller liknande) skapa en gastkramande story, låta många olika röster komma till tals, och utmana oss lyssnare.
S-town kommer från Serial-gänget, det säger dig kanske något om ambitionsnivån. Det här är inte sensationssökeri, eller dramadokumentär. Det här är något annat. Det är vackert, skört, och mycket sorgligt.
Berättardrivna podcasts är så framgångsrika för att de tar sina lyssnare på allvar. De resonerar med oss (de bästa av dem i alla fall). De bygger också upp en dramaturgi som känns igen från lite nyare dokumentärfilmare. Jag, som ofta är känslig och tar manipulering som en personlig förolämpning blir helt bortsvept av detta grepp.
Det förenar så många saker jag tycker om, vill uppnå själv, och vill lyssna på.
Men ta inte mitt ord på det. Lyssna och bedöm själv.
Johanni
#Blogg100
Hittat På 