De senaste dagarna har jag bott på twitter. Eller åtminstone halva jag. På gott och ont drogs jag in i en spiral under #itk2017 där det kändes relevant att kommentera, fråga, heja och hojta under konferensen. Jag satt nästan hela tiden med ett öga på twitter-flödet, och ett öga på föreläsningen i salen. Det gjorde så att inte ett ögonblick blev tråkigt. Samtidigt kan jag ha missat både ett och annat som sades live. Du vet sådana där manicker i filmer där det går att spola fram tian snabbt, för att det inte händer så mycket emellanåt, att det blir mest transportsträckor? En sån känsla gav twitterströmmen rent konkret. Jag gick upp i varv och stannade där. Det är lite som att börja bli full, du får tunnelseende och allt går fort. Känslan är också berusande, för det är en känsla av närvaro. Hjärnan blir glad för den får jobba.

Det är sedan svårt att landa igen. Jag fastnade i den där spiralen, kanske också med en dos adrenalin i sig, och hade svårt att varva ner. Upplevelsen var intensiv. Det var här och nu som gällde, och alla (även mycket korta/snabba) interaktioner med så många människor gav också en kick. Många säger ofta (också detta år) att de far på ett evenemang som #itk2017 för att träffa människor, nätverka. Att de bockat för en massa presentationer som de tänker gå på, men sedan mest står i korridorerna och samtalar.

För vi behöver tala med varandra. Var och en av oss. Om allt och inget. Jobb och skvaller. Jag tror vi är byggda så. därför är vi beredda att rucka på våra stressade och fyllda tidsscheman, betala rejält med deltagaravgift, och sedan stå i en korridor i ett par dar.

Beskrivet sådär låter det ju inte riktigt klokt, eller hur? Det påminner lite om netflix och andra tjänsters lakoniska synopsis-beskrivningar av filmer och tv-serier. Det är två tre meningar som oftast inte säger ett ord om filmen/serien. Eller, de kan sammanfatta handlingen på ett ytligt plan, men få av oss tittar på filmen baserat på detta. Det innehåller inga reflektioner, inga känslor, inga adjektiv.

Och sånt behöver vi, tror jag.

Håller du med?

Johanni

#Blogg100