Går och simmar. Ser dem igen. Alla dessa tatuerade män. Många med skägg och böljande muskler. En del med ölmage och uttunnande hår. Jag har sett dem förr, och beskrivit dem. De är alltsomoftast där med sina små (och väldigt söta) barn. Nej, barnen har inga tatueringar. Det är inte så. Då tänkte jag på dem som pappor, som ett tecken på att vi gör framsteg, åtminstone inom vissa områden kring jämlikhet.

Idag slås jag av en annan tanke.

Tatueringarna är väl det synligaste exemplet på jagprojektet. Det där som handlar om migmigmig. Liksom de vältränade kropparna, ett tydligt tecken på många gymtimmar. Jag har aldrig tänkt på det så förr. Alltså att tatueringarna är en del av projektet. Undrar om de tänkt på det själva. Eller om det är mer en kul grej, en trend. Viss har så många att jag undrar. Vad är det som skall visas? Det är något kring det individuella, att just jag har just denna kombination av bilder, som uttrycker vem jag är.

Kanske något sånt. Eller vill de bara vara tuffa?

Johanni

#Blogg100