Jag tror hungern finns kvar, den ligger så djupt att den är fast rotad i oss. Hur vi hanterar den är sedan en annan sak. Där spelar ålder och tidigare erfarenheter in i större utsträckning. Jag ser inte att hungerns kraft skulle sina inom en överskådlig framtid. Men jag kan känna att mitt sätt att se på den har förändrats. I stora drag ser det likadant ut, och för en utomstående betraktare tror jag nyansförändringen är så långsam att den inte märks. Jag kan inte riktigt sätta fingret på förändringens innehåll, mer än att jag känner den. Det kan vara en fråga om perspektiv, det ligger nära till hands. En viss erfarenhet, som puffar blicken och viljan enligt en egen agenda. Det skulle annars kunna ha varit en fråga om desperation, med den växande insikten om alltings förgänglighet, men det tycker jag mig inte se. Kanske denna nya fas bara inte slagit till ännu. Vem vet vilka bakhåll som ligger och lurar bakom de följande årens krök? Kanske är det här bara rond två, delvis designad för att invagga mig i falsk säkerhet, antyda att det nog minsann är jag som har kontrollen i mina händer.

Vi vet ju båda att det inte är så, men när det en gång känns så, får det också konsekvenser för hur jag uppfattar det, och därmed agerar.

Jag har kommit att inse att placebo-effekten inte bara gäller sockerpillers effekt. Den går att applicera på en lång rad andra områden, om än inte på alla.

Hamnar vi då alla här till slut, oberoende av våra val längs vägen? Nej.

Nånstans i samma ballpark, jo för det mesta. Men det är inte förutbestämt, det är inte en fråga om karma, eller öde. Det är snarare den mänskliga naturen. Vi är alla, trots allt, i mångt och mycket lika varandra. Därför kommer vi också, så unika vi är, att röra oss i liknande cirklar, komma till liknande slutsatser, inom ett rimligt homogent målområde.

Det gör oss inte till robotar, eller slavar under våra biologiska begär.

Vi har alla val att göra, och vi får lov att stå för dem.

Det är jag helt övertygad om.

Johanni

#Blogg100