Jag ser mig om. Vi är alla här nu. Alla femton. Det finns gånger du måste räkna en gång till, du är osäker, och tänker att detta ger dig lite tid.

Du använder inte den tiden meningsfullt. Istället vandrar tankarna hit och dit.

Att vara fokuserad handlar om både psykisk och fysisk närvaro. Du låter dig ledas. För alternativet är värre.  Att komma fram och huset är tomt. Att ha talat sig hes och ingen lyssnade. Så distraktionen förlänger resan, låter varvet gå. Allt medan hakan blir snorigare, smulhögarna växer. Mobbarnas självförtroende växer.

Någonstans finns insikten. Detta måste sluta nu.

Men bara lite till, jooko? Det går inte att skynda fram bra svar, hävdar du inför din inre allmänna åklagare, men förlorar som vanligt.

Du vill förlora. Det är en tröst att samvetet säger vad som egentligen är rätt. Och att lura sig själv, hur länge funkar det? Jag bara frågar.

Vi har kanske inte alla cellerna i behåll längre, jag och mina fjorton kamrater. Några togs ifrån oss, några gav vi bort. Det är ok. Du spelar med handen du har, inte med den du kunde haft om du valt annorlunda. Där lurar vi oss inte, vår eller ej.