Hur jag lärde mig sluta stressa och börja älska poddarnas förtrollade värld. Del 2.

Mitt återuppväckta intresse för poddar fortsätter. Det är ju så att aptiten växer när du äter. Du öppnar en dörr, och där bakom finns många många fler. En sak jag irriterat mig på länge är hur silofierade de olika poddplattformarna är. Du rör dig i en värld, men hittar inte helt lätt nya. Varför är detta viktigt? Därför att om du bara rör dig i kända kvarter lär du dig sällan nytt. Detta är ett generellt problem på nätet. Vi skapar, och upprätthåller murar. På insidan ser det mesta ut som vi. Jämför med en dagstidning. Den innehåller en massa du inte vet att du kanske vill veta. Du utsätts för olika åsikter, men också för olika områden (sport, ekonomi, kultur, inrikes, osv). Det är för mig grundbulten i allmänbildning. Att ha en översikt, vara lite insatt i mycket.

Därför blev jag glad då jag fick tipset om The New York Times Podcast Club. Det är en facebook-gemenskap som gör för poddar vad en bokcirkel gör för böcker. Varje måndag presenteras en ny podd, där alla intresserade uppmuntras lyssna på första avsnittet, för att sedan under veckan diskutera för- och nackdelar, dela reflektioner och kritik, ställa och svara på frågor. På så sätt får jag nu reda på helt nya poddar varje vecka, sådana jag kanske aldrig skulle lyssna på annars, eller känna till. Att sedan få diskutera mina intryck med andra, höra vad de säger och reflektera kring det som podden handlar om är förstås en lycklig bonus. Det är just så jag tycker kultur är som mest givande, tillsammans med andra. Att vi inte ”bara” konsumerar, utan också är med och skapar ett sammanhang.

Jo, jag gillar det. Och det gör många andra också, gruppen är imponerande stor. Men det finns alltid plats för några till. Gå med du också!

Johanni

#Blogg100