Söndag. Vilsöndag. Städsöndag. Lässöndag. Läser just ut Hannele Mikaela Taivassalos In transit, en bok som vi har i vår bokcirkel. Igår kväll hade vi cirkelträff och mycket tankar som boken väckt diskuterades.

Väldigt ofta när jag läser skönlitteratur inspireras jag till att skriva själv. Hitta beskrivningarna, scenerna, ögonblicken. #Blogg100-utmaningen är därför perfekt just vid sådana tillfällen.

Jag märker att det jag skriver påverkas av det jag läser. Jag är en sån som ofta ofrivilligt börjar imitera till exempel skånska, eller göteborgska när jag träfar någon med de dialekterna. De smittar av sig på mig helt enkelt. Med litterärt språk är det likadant, jag tar intryck, den för tillfället aktuella boken färgar av sig, lämnar avtryck.

Jag ligger i sängen, hunden har slocknat mellan min ben. Den snarkar förnöjt. Jag vågar knappt röra mig, för att inte störa dess sömn. Hon sover gulligt, och det känns ofta som en ynnest när hon somnar där, nära. Hundens lugna djupa andetag påminner om en farfarklockas tickande. Något som mäter ut tid, men samtidigt ger ro. Det ger tanken utrymme att flyga iväg. Jag ser på bokhyllan i sovrummet. Den överta hyllan är fylld av spel. Blokus, Pirater, Qube, Geni, Carcassone, Rappakalja, Menolippu, Alfapet, Alhambra, Eftersnack, Modern Art, Muuttuva labyrintti… Som vi har spelat, då barnen var mindre. Och tiden före barn, också den fylld av spelande. I mitt jobb talar jag ofta och gärna om Homo Ludens, den lekande människan. Jag tror leken är mycket viktig för oss. Både för vår utveckling och vår mentala balans.

Jag minns samtal vi haft runt spelbordet. Ofta kunde spelet fungera som en social ursäkt, en orsak att träffas, eller umgås. Jag fascinerades av spel som tonåring, kunde vara uppe nätter i ända, dricka té (lapsang) och spela Mah Jong.

Det var inte att vara onyttig, eller slösa bort tiden. Det krävde koncentration, det kunde vara intensivt, men det var samtidigt inte en fråga om liv och död, efteråt gick det att släppa och gå vidare.

Nu är det långt mellan spelpassen. Kanske för att vårt liv ser annorlunda ut, kanske för att vi inte uppfattar behovet på samma sätt. Spelen sitter där uppe på hyllan, och många fler på vinden och i allehanda skrymslen. De bidar sin tid, väntar på att vi ska ta fram dem igen. Att de ska få bra med och skapa gemenskap. De är som gamla vänner, delvis försvunna i vardagens dunkel och tidens rytm. Jag kunde skriva att deras tid är nu, att det ju bara är att ta fram dem igen, damma av dem och sätta igång. Men det skulle inte vara riktigt sant. För det är helt möjligt att det behov de då fyllde inte ser likadant ut idag. Precis som man växer ifrån en del av sina vänner är det möjligt att spelen haft sin tid. Det är i så fall sorgligt. Inte oundvikligt, naturligtvis kan jag med mina val påverka hur det går. Och det kommer jag kanske att göra också, jag menar mer att det inte bara är att plocka fram brädet på bordet och sätta igång. Det krävs lite mer än så. Eller, har jag fel? Spelar du? Med vem, och vad? Och varför? Jo jag vet, en massa frågor. Men jag är nyfiken.

Johanni

#Blogg100