Vi som älskade varandra så mycket

pablo

En tid var vi oskiljaktiga. Vi delade på allt. Alla tankar, alla rädslor. Mat. Drömmar. Resor. Vi uttalade oss självsäkert och storvulet. Använde ord som tvillingsjäl. Det fanns bara vi. Och resten av världen. Inget annat behövdes. Vi såg klart och vi visste. Det gjorde oss osårbara.

Trodde vi.

Det som fanns hade uppstått av sig själv, det var en lycklig slump, men vi tog den för given. Vi trodde vi var berättigade. Så vi behövde inte kämpa för att behåll det som var rättmätigt vårt. Tävlingen fanns inte i vårt sinne. I ögonblick då alla fryser stilla ser vi oss om och säger som det är. Det vi innerst inne tänker. Vi håller inte alls med om att livslögnen håller oss vid liv, något vi klamrar oss fast vid, likt vrakspillror efter det oundvikliga skeppsbrottet. Vi trodde inte att högmod går före fall, för den som inte tar för sig, den som inte lever ut ögonblicket, kommer heller aldrig att få ögonblicket tillbaka.

Det var ett luxuöst slöseri. Ett livskraftigt ymnighetshorn som vi tankspritt och självklart drack ur.

I mångt och mycket hade vi rätt. Detta var en gåva, och det enda sättet att förvalta den. Detta uppstod, och det var upp till oss att ta för oss, att leva i ögonblicken, att drömma.

Om detta vore en film skulle allt komma kraschande ner över oss. Vi skulle få baksmällan av att ha velat för mycket, vågat för mycket. Sagt för mycket. Men tillvaron verkar ha ett stort hjärta, som gärna och ofta förlåter de unga. Vi vände os aldrig om.

Därför tonade vänskapen bort, därför växte vi ifrån varandra. Tillvaron omslöt oss som ett tidvatten, och när det blev ebb stod en del av oss kvar. Förändrade.

Nej, jag ångrar ingenting.

Gör du?

Johanni

#Blogg100

5 thoughts on “Vi som älskade varandra så mycket

  1. Så vackert!

    Jag brukar säga (och det har jag hört av någon annan, oklart vem eller var) att ”people come into your life for a reason, a season or a life time” och det är ett talesätt som gett mig mycket tröst och ro i stunder av uppbrott.

    Gilla

    • Ja, det där är märkligt, alltid då en sätter sig ner och ser på sitt liv, sina val. Vad var riktigt meningen, varför blev det som det blev? Ibland känner jag att det fanns just en stig framåt, och att vi är där vi skall vara, med dem vi skall vara med. Ibland känns det hela betydligt mer slumpartat…

      Gilla

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s