Vaknar du på mornarna med ett blä på läpparna, eller kikar du fram från under täcket med ett leende? Hur tacklar du motgångar? Blir du sporrad och triggad, eller kommer klagovisan fram?

Tror du det går att psyka sig själv till framgång? Tror du på fake it till you make it? Tränar du blickar framför spegeln? Blir du imponerad av din snygga närvaro, eller släcker du hellre lampan? Jag undrar om vi kan skapa oss själva. Ibland hör jag att den som inte sätter för höga förväntningar blir sällan misslyckad. Är det då ett val, eller en del av vår personlighet? Vad innebär det egentligen att vara sig själv? Känner du hela tiden en press på att lyckas, eller är det ok att släppa loss? Lever du förresten som du lär, eller blir det lite glipor där? Och hur är det med framtidsdrömmarna, ser du till så att de blir av, eller låter du livet svepa iväg med dig som höstlöven om hösten?

Har du en bucket list? Går du på gym för att må bättre? Stillar du dina lustar, eller räknar du med belöningen som kommer senare? Gör du det du vill göra, eller det alla andra vill? Ser du dig själv som andra ser dig?

Alltid när jag gör listor verkar de bli antingen eller. Som om livet innehåller två extremer, svart och vitt. Bra eller dåligt. Gott eller ont. Varifrån kommer denna absoluta tudelning? Är den kulturellt betingad, finns den inbyggd i oss, eller vad? Är vi så futtiga varelser att vi bara förmår hantera två val? Varför måste vi i så fall ha 23 olika sorters tandkräm? Vad är storyn bakom det? Varför är det mitt eller ditt?

I lärande finns det pedagogiska filosofer som talar för att vi ska återupptäcka vårt barnasinne, att vi skall lära oss vara öppna för det okända, för det nya. Så lär vi oss bättre. Det är inte helt lätt att vara så öppen, eller leva som om varje dag är ny. En viss rutin känns samtidigt trygg. Är då rutinen ett gift som gör oss liknöjda? Finns det ett egenvärde i att ifrågasätta allting, också sådant vi för länge sedan tycker vi kommit underfund med? Riskerar vi inte då att alltid fasta på sidan ett? Och hur ska man kunna bygga något långvarigt, hur vara en som går att lita på om varje dag är ett oskrivet blad? Är det inte i själva verket högst egoistiskt att helt och fullt försjunka i sitt egenprojekt? Blir inte det till slut en massa navelskådande? Och visst är det väl så att ju mer vi gräver i oss själva, desto mer ”hittar” vi. Ligger inte det i själva sakens natur?

Det är fint att säga att det är resan som är målet, men vissa resor är bara transportsträckor. Lite som det där Rocky sa, Carpe gärna diem, men kom bara ihåg att varje diem inte är värd att carpa. Ungefär så, resonerar jag, blir det om du ställer den ostoppbara kraften att möta den omöjligtattrubba-stenen. En kollision som leder till oanade höjder. För det är samtidigt sant att en bra pedagog (enligt mig) inte levererar några svar. En bra pedagog lyckas med konststycket att ställa bra frågor.

Detta kan i sin tur precis lika enkelt missbrukas, så att den som ställer frågorna inte själv tar ställning till dem, placerar sig utanför det mänskliga tillståndet, och söker ansvarsfrihet. Det fungerar inte. Sätter du igång en process är du också delvis ansvarig för den. Samtidigt är vi var och en ansvarig för våra egna handlingar. Vi kan ha haft väldigt olika förutsättningar att hantera livet, men valen är ändå våra. Det gäller också den som iakttar, och som frågar. För, om du frågar måste du också vara beredd att utsätta dig själv för samma sak. Du måste våga stirra besten i ögat. Allt annat vore oärligt. Och du skulle inte i längden kunna se dig i spegeln.

-Johanni

#Blogg100