Jag blir inte riktigt klok på det här. Kanske du kan hjälpa mig? Å ena sidan skall jag vara nöjd med den jag är, acceptera mig själv, leva livet i ögonblicket. Å andra sidan skall jag hela tiden förbättra mig, jobba med konditionen, lära mig mer, bli bättre på kort sagt allt.

Det går ju inte riktigt att leva så att båda de två dimensionerna blir tillvarons ledstjärna. Kanske är det en ständig rörelse i livet, mellan dessa två? Och om det är så, när kan jag slappna av och känna mig tillfreds? För då är jag väl alltid lite för mycket av det ena och lite för lite av det andra? Nån balans går det inte riktigt att få till stånd där.

Jo, jag vet att jag överdriver. Det är det här skrivandet i #blogg100-utmaningen. Det är som att titta sig i spegeln lite för länge. Hur ser jag ut egentligen?

Jag tror att min egen lösning är att inte titta längre så där jättenoga. Istället blir det (tror jag) lite hit och lite dit. Ibland får jag tryck och sätter igång med en massa projekt. Ibland tar jag steget tillbaka och bara betraktar det komiskt-absurda som är tillvaron. För det finns ju inget slutmål, eller hur? Om resan är målet vill jag åtminstone ha kul på vägen. Och tillåta mig själv att inte vara perfekt.

Men att släppa kontrolltaget är inte lätt. Det är lite som lokförarnas död-hands-grepp. Vem vet vad som händer när jag släpper? Kanske vi stannar mitt ute i ingenting?

Johanni

#Blogg100