Småler åt ett minne. Ser en gata och minns bekanta som bott där förr. En annan tid. En annan jag. Gatan är vacker, utsmyckad. Pyntad. Och tyst. Lika tyst var den då. I det livet som upptog min tid, som fyllde hela mitt jag. Då tänkte jag andra tankar, mina referensramar var så annorlunda. Jag tror inte jag skulle känna igen mig själv om vi skulle träffas. Jonej, det är inte så sannolikt, det förstår jag, men du får ursäkta. Jag såg just ut första säsongen av Dirk Gentleys holistiska detektivbyrå på netflix. Douglas Adams vridna humor har alltid tilltalat mig. Det är huvudlöst dada och anarkistiskt, blandat med sci-fi och ren absurdism. Det kan synas enkelt, men är hutlöst svårt att dra av. Det syns tydligt när någon försöker filma historien, Liftarens guide till galaxen är väl ingen fullständig kalkonrulle till film, men mycket långt från böckernas magiska realism.

Jag sköt länge upp att se på Dirk, rädd för att bli besviken. Och någon fullträff är det inte. Men det är något med en tv-serie. Kanske formatet, kanske att det finns mera tid att utveckla sidospåren. Den gör ett hyfsat jobb av att inte förklara för mycket (annars kardinalfel 1 i många tv-serier). Här finns utvikningar och detaljer som inte leder någon vart. Och det i sin tur gör så att du tänker på dem långt senare. Helt plötsligt börjar du grubbla över till exempel tidsresor.

I allt detta finns en uppenbar risk. Att du inte blir ett uns berörd. Om du inte bryr dig om karaktärerna blir det hela en dum intellektuell lek. Så det gäller att vara smart. Och skicklig. Som sagt, det är verkligen inte lätt att lyckas med det här.

Och vad är det med amerikaner när det gäller filmer och tv-serier egentligen? Allt måste förklaras, allt måste hänga ihop. Det är like sprittande som en hopbyggd lego-byggsats. Allt har sin plats, inget spretar ut. Det betyder också att tuggmoståndet saknas. När det sker får vi snabbmat för äldre människor som tappat bort sina löständer och bara vill stävja hungern snabbt.

Johanni

#Blogg100