Vi som en gång spelade

Spel

Söndag. Vilsöndag. Städsöndag. Lässöndag. Läser just ut Hannele Mikaela Taivassalos In transit, en bok som vi har i vår bokcirkel. Igår kväll hade vi cirkelträff och mycket tankar som boken väckt diskuterades.

Väldigt ofta när jag läser skönlitteratur inspireras jag till att skriva själv. Hitta beskrivningarna, scenerna, ögonblicken. #Blogg100-utmaningen är därför perfekt just vid sådana tillfällen.

Jag märker att det jag skriver påverkas av det jag läser. Jag är en sån som ofta ofrivilligt börjar imitera till exempel skånska, eller göteborgska när jag träfar någon med de dialekterna. De smittar av sig på mig helt enkelt. Med litterärt språk är det likadant, jag tar intryck, den för tillfället aktuella boken färgar av sig, lämnar avtryck.

Jag ligger i sängen, hunden har slocknat mellan min ben. Den snarkar förnöjt. Jag vågar knappt röra mig, för att inte störa dess sömn. Hon sover gulligt, och det känns ofta som en ynnest när hon somnar där, nära. Hundens lugna djupa andetag påminner om en farfarklockas tickande. Något som mäter ut tid, men samtidigt ger ro. Det ger tanken utrymme att flyga iväg. Jag ser på bokhyllan i sovrummet. Den överta hyllan är fylld av spel. Blokus, Pirater, Qube, Geni, Carcassone, Rappakalja, Menolippu, Alfapet, Alhambra, Eftersnack, Modern Art, Muuttuva labyrintti… Som vi har spelat, då barnen var mindre. Och tiden före barn, också den fylld av spelande. I mitt jobb talar jag ofta och gärna om Homo Ludens, den lekande människan. Jag tror leken är mycket viktig för oss. Både för vår utveckling och vår mentala balans.

Jag minns samtal vi haft runt spelbordet. Ofta kunde spelet fungera som en social ursäkt, en orsak att träffas, eller umgås. Jag fascinerades av spel som tonåring, kunde vara uppe nätter i ända, dricka té (lapsang) och spela Mah Jong.

Det var inte att vara onyttig, eller slösa bort tiden. Det krävde koncentration, det kunde vara intensivt, men det var samtidigt inte en fråga om liv och död, efteråt gick det att släppa och gå vidare.

Nu är det långt mellan spelpassen. Kanske för att vårt liv ser annorlunda ut, kanske för att vi inte uppfattar behovet på samma sätt. Spelen sitter där uppe på hyllan, och många fler på vinden och i allehanda skrymslen. De bidar sin tid, väntar på att vi ska ta fram dem igen. Att de ska få bra med och skapa gemenskap. De är som gamla vänner, delvis försvunna i vardagens dunkel och tidens rytm. Jag kunde skriva att deras tid är nu, att det ju bara är att ta fram dem igen, damma av dem och sätta igång. Men det skulle inte vara riktigt sant. För det är helt möjligt att det behov de då fyllde inte ser likadant ut idag. Precis som man växer ifrån en del av sina vänner är det möjligt att spelen haft sin tid. Det är i så fall sorgligt. Inte oundvikligt, naturligtvis kan jag med mina val påverka hur det går. Och det kommer jag kanske att göra också, jag menar mer att det inte bara är att plocka fram brädet på bordet och sätta igång. Det krävs lite mer än så. Eller, har jag fel? Spelar du? Med vem, och vad? Och varför? Jo jag vet, en massa frågor. Men jag är nyfiken.

Johanni

#Blogg100

Den amerikanske vännen

NYT_podcast_stor

Hur jag lärde mig sluta stressa och börja älska poddarnas förtrollade värld. Del 2.

Mitt återuppväckta intresse för poddar fortsätter. Det är ju så att aptiten växer när du äter. Du öppnar en dörr, och där bakom finns många många fler. En sak jag irriterat mig på länge är hur silofierade de olika poddplattformarna är. Du rör dig i en värld, men hittar inte helt lätt nya. Varför är detta viktigt? Därför att om du bara rör dig i kända kvarter lär du dig sällan nytt. Detta är ett generellt problem på nätet. Vi skapar, och upprätthåller murar. På insidan ser det mesta ut som vi. Jämför med en dagstidning. Den innehåller en massa du inte vet att du kanske vill veta. Du utsätts för olika åsikter, men också för olika områden (sport, ekonomi, kultur, inrikes, osv). Det är för mig grundbulten i allmänbildning. Att ha en översikt, vara lite insatt i mycket.

Därför blev jag glad då jag fick tipset om The New York Times Podcast Club. Det är en facebook-gemenskap som gör för poddar vad en bokcirkel gör för böcker. Varje måndag presenteras en ny podd, där alla intresserade uppmuntras lyssna på första avsnittet, för att sedan under veckan diskutera för- och nackdelar, dela reflektioner och kritik, ställa och svara på frågor. På så sätt får jag nu reda på helt nya poddar varje vecka, sådana jag kanske aldrig skulle lyssna på annars, eller känna till. Att sedan få diskutera mina intryck med andra, höra vad de säger och reflektera kring det som podden handlar om är förstås en lycklig bonus. Det är just så jag tycker kultur är som mest givande, tillsammans med andra. Att vi inte ”bara” konsumerar, utan också är med och skapar ett sammanhang.

Jo, jag gillar det. Och det gör många andra också, gruppen är imponerande stor. Men det finns alltid plats för några till. Gå med du också!

Johanni

#Blogg100   

Samlade celler

blick

Jag ser mig om. Vi är alla här nu. Alla femton. Det finns gånger du måste räkna en gång till, du är osäker, och tänker att detta ger dig lite tid.

Du använder inte den tiden meningsfullt. Istället vandrar tankarna hit och dit.

Att vara fokuserad handlar om både psykisk och fysisk närvaro. Du låter dig ledas. För alternativet är värre.  Att komma fram och huset är tomt. Att ha talat sig hes och ingen lyssnade. Så distraktionen förlänger resan, låter varvet gå. Allt medan hakan blir snorigare, smulhögarna växer. Mobbarnas självförtroende växer.

Någonstans finns insikten. Detta måste sluta nu.

Men bara lite till, jooko? Det går inte att skynda fram bra svar, hävdar du inför din inre allmänna åklagare, men förlorar som vanligt.

Du vill förlora. Det är en tröst att samvetet säger vad som egentligen är rätt. Och att lura sig själv, hur länge funkar det? Jag bara frågar.

Vi har kanske inte alla cellerna i behåll längre, jag och mina fjorton kamrater. Några togs ifrån oss, några gav vi bort. Det är ok. Du spelar med handen du har, inte med den du kunde haft om du valt annorlunda. Där lurar vi oss inte, vår eller ej.

Kulturens kraftverk

Skärmklipp 2017-04-20 23.24.58

Det började med 2 eldsjälar. De såg sig om i nordfinska Kemi för lite över tio år sedan, och de tyckte inte om vad de såg. Övergivna industribyggnader stod och förföll. Det var massiva, vackra, ofta kulturminnesskyddade byggnader som inte användes.

Kari och Pirjo tyckte att något saknades. De ville vara med i en rörelse som via konst och kultur gjorde människor delaktiga i sin egen livsmiljö. De ville vara med och vända en trend av ökande apati, arbetslöshet och tröstlöshet.

Så föddes Kulttuurivomala, ungefär Kulturkraftverket.  Pirjo berättar över telefon från Uleåborg om drömmen att få till stånd egna kulturella rum, oberoende och icke-kommersiella, på många sätt autonoma.

I många anglo-saxiska länder, till exempel England, talar man gärna om community develpoment, en form av lokalt medbestämmande i lokal utveckling. I Finland och i övriga Norden är detta inte något som fått fotfäste.

Kari och Pirjo tyckte att kultur kunde vara en bra inkörsport till denna utveckling, och de såg också möjligheter i gamla industriområden. En gemensam dröm och en gemensam vision om att det går att påverka sin omgivning har lett till projekt som Kultursilon. De vill att silon skall fungera som ett slags öppet kulturhus, en del av ett kulturlandskap. Kulttuurivoimala utgår från den lokala kulturen, men månar om att inte begränsa synfältet, även det globala måste finnas med.

Efter att de flyttat från Kemi till Uleåborg breddades verksamheten.

 

Pengar via projekt

Mycket av arbetet görs frivilligt, men naturligtvis behövs det också pengar. Kulttuurivoimala fungerar lite på tvärs mot existerande strukturer, och har därför hela tiden jobbat via projektbidrag av olika slag. Dessa är lättare att få än statlig eller kommunal finansiering. Pirjo berättar också att verksamheten mycket handlar om processer, och för att utveckla dessa passar projektformen bra.

När man 2011 ansökte om pengar från Nordplus för projektet Learning Village-belonginness var det alltså med en del erfarenhet av projektarbete och projektfinansierad verksamhet i bagaget, bland annat ett tidigare Nordplusprojekt.

Information om att det fanns något sånt som Nordplus och vad som behövdes för att söka därifrån fick Pirjo genom att hon fanns med på VSY:s postningslista.

”En förening som lever på projektbidrag har alltid ögonen öppna för olika möjligheter”, säger Pirjo.

Ett Nordplus-projekt förutsätter att flera länder deltar, inte heller det var några problem. ”Vi hade sedan tidigare kontakt med föreningar i Sverige och i Estland, vi hade diskuterat olika möjligheter för samarbete, men det hade hittills stannat på idéplanet”, säger Pirjo. I och med Nordplus föll bitarna på plats, och det var inte särskilt svårt att fylla i och skicka in en ansökan.”

Jämfört med andra ansökningar kändes Nordplus lätt. Informationen var klar och tydlig, blanketten inte onödigt tillkrånglad. Det att övriga partners redan fanns på plats hjälpte förstås också mycket.

Partners lätta, idéer svåra

”Med tio års erfarenhet av det här kan jag säga att det är svårt att hitta bra partners. När du sen hittar dem vill du gärna fortsätta jobba tillsammans. Om vi söker mer pengar från Nordplus är det ganska långt en förutsättning att vi gör det med partners vi känner sedan tidigare”.

Det är inte svårt att hitta organisationer som vill samarbeta. Det som är svårt är att hitta andra som har samma slags vision och idé med sin verksamhet. ”Eftersom vi kände varandra från förr behövde vi inte spendera en massa tid på att prata ihop oss”, säger Pirjo.

Vad ville de då åstadkomma med projektet? Arbetsgruppen definierade tre centrala uppgifter. De gällde att hitta strategier för att hantera utflyttningen av invånare, en åldrande befolkning och integration av invandrare.

Inga små utmaningar med andra ord.

Pirjo berättar att de valde kultur som verktyg. Enligt deras sätt att se bygger kultur broar mellan människor, och stärker också självförtroendet hos de som deltar. Dessutom skall deltagarna hela tiden vara med i processen. Det här är inget som görs för människor, utan med människor.

”Ja, det är hela tanken. Vi jobbar med det informella lärandet, och det förutsätter aktivt deltagande. Jag tror också att det är det bästa sättet att förankra projektet i människors vardag, få dem att känna sig delaktiga. Att de äger projektet”, säger Pirjo.

Kulttuurivoimala har jobbat länge med dessa saker. Finns det några fördelar med ett nordiskt projekt, tillför det nordiska något, eller är det mest en finansieringsform?

”Tack vare projektet kunde vi fördjupa vårt samarbete, speciellt med Estland. Vi fick tid att utveckla våra processer. Det är viktigt att hinna reflektera, att inte bara göra. Ett sånt reflekterande är på sätt och vis lättare att göra i grupp med andra som kan hjälpa till med ett externt perspektiv”, säger Pirjo.

Livet går inte som planerat

Vilka svårigheter stötte projektet på?

”Den kanske största svårigheten är att man måste planera allt så noga i förväg. Flera år innan något händer ska man veta var och när. Vi arbetar med människor i dynamiska processer, en massa saker händer på vägen, som påverkar allt från tidtabeller till innehåll. Livet går inte som planerat, det går sin egen väg.

Tiden för att lämna in slutrapporten och redovisningarna är för kort, en månad. I många EU-projekt har man tre månader på sig, det är mycket bättre.

Just nu är jag lite orolig vad de ska tycka om slutrapporten, vi gjorde ju inte allt så som det stod i planen, eftersom saker hände längs resans gång. En del ordnade vi på annat sätt, eftersom vi märkte att det skulle vara bättre”, säger Pirjo.

Några gånger har det blivit aktuellt att kontakta Nordplus för att fråga om något eller be om hjälp. Det har alltid gått utmärkt, Pirjo minns att hon en gång ringde till Henrik Neiendamm (Nordplus vuxens administratör) i Danmark, som trots att han var på semester genast hjälpte henne.

”Vi har fått hjälp när och om vi har behövt det, förutom tidsbegränsningen för slutrapporteringen har jag inget att anmärka på Nordplus vuxen. Tvärtom, det har varit en angenäm erfarenhet”, säger Pirjo.

Vad blev resultatet?

”Nåh”, säger Pirjo och skrattar. ”Nog är vi kvar i samma frågor som då vi började. Det är svåra saker, långa processer. Inte kan ett enskilt projekt lösa alla de utmaningarna. Det väntade vi oss inte heller. Vi har fått tid att utveckla våra processer, vi har jämfört situationen i våra länder. Vi har lärt oss av varandra. Det är värt mycket, tycker jag”, säger Pirjo.

”Dessutom handlade det mycket om lärande, om inlärning och uppfattningen vad lärande är, eller kan vara. En av frågeställningarna handlade om lärande mellan generationer, en annan om multikulturellt lärande. Detta sätt att arbeta hjälpte oss att fokusera verksamheten, säger Pirjo.

Vad tyckte hon då om själva processen? Kan hon rekommendera Nordplus åt andra?

”Javisst, jag tyckte om att jobba med Nordplus vuxen. Jag tyckte om att jobba med Estland och Sverige.  Via projektet for jag till Sverige och höll en kurs i fotografering, på svenska, det var roligt. Det är allt sånt oväntat som också bidrar till att göra vardagen spännande”, säger Pirjo.

Mer:

www.learningvillagenord.org

www.kulttuurivoimala.fi

 

BOX:

Learning Village-belonginness

Nordplus vuxen projekt 2011-2013

Koordinator: Kulttuurivoimala, Finland

Partners: MUHU InSea, Estland/ABF Norr Kalix, Sverige

Verksamhet: Workshops (keramik, design, foto, berättande, video, måleri, miljökonst)/Lokala kulturdagar/Seminarium i Uleåborg juli 2013/Nätverkande med organisationer och invånare/hemsida med projektresultat/dvd med presentation av resultaten

Tankar om effektivitet

effektivt

Kommer till jobbet. Öppnar e-posten, bläddrar igenom FB-flödet, gluttar på twitter-feeden. Skriver några snabba svar, flaggar en del för uppföljning. Skriver en reseräkning. Mappar lite anteckningar.

Känner mig väldigt effektiv. Får tid över.

Slås av en tanke.

Vad är det med denna effektivitetstrend som är så lockande?

Allting skall vara effektivt nu för tiden. Den gamla sloganen tid för tanke syns inte just. Nu ska den fria bildningen istället erbjuda ett billigt och effektivt alternativ till andra utbildningsformer. Vi tutas i att resurserna är begränsade, att vi måste prioritera. Kommunsammanslagningar, skattehöjningar, nedskärningar. Allt i effektivitetens namn. Jag tror vi blivit effektiv-sjuka, ständigt undernärda, ständigt på jakt efter ännu ett hörn att skära i.

Vad gör detta med oss?

I min värld är kunskap något som föds ganska långsamt. Det är en process som inte kan stressas fram. Gör man det får man broilerindustri. Vi pumpas fulla med tillväxthormoner och förenklade lösningar. Och så får man en rund kloss intryckt i ett fyrkantigt hål. Dessutom är jakten på ständigt effektiverande lösningar som hundens jakt på sin svans. Det tar inte slut.

Och det märkliga är att det finns resurser. Om man väljer att använda dem. Jag tror inte på påståendena om att det inte skulle finnas. Jag tror det är en fråga om val, och ideologi. Erkki Aho verkar ha varit inne på samma linje i ett tal 2001 som han höll vid TSLs förbundsmöte under rubriken ”Livslångt lärande, men på människans villkor”. Enligt Aho handlade den fria bildningen inte längre om att ge människor verktyg för att lära sig och fungera i gemenskaper, utan blir allt mer fokuserad på att skola in människor att anpassa sig till förändring och bli konkurrenskraftiga.

Sedan dess tycker jag utvecklingen har fortsatt åt samma håll. Diskursen har förskjutits, nu diskuterar vi ofta hur man kan utveckla den fria bildningen så att den blir ännu effektivare.

Effektivitet är som demokrati. Ingen kan säga sig vara emot det.

Det skulle låta konstigt.

Motsatsen till effektivitet är slö slapphet, drällande, oförmåga att agera, paralysering, utanförskap, ansvarslöshet. Just därför är begreppet effektiv så svårt att hantera eller värja sig mot.

Varför värja sig? För det finns ett pris att betala. Effektiv och rationell, prioriterad och slimmad. Känslokall och resultatidiot. Att springa över mållinjen först bara för att sedan stå där ensam. Att känna tomheten komma smygande när allt är ”avklarat”.

Jag slåss med mig själv. Jag vill ju gärna också vara effektiv, men inte en resultatidiot. Jag vill ju känna att resan är lika viktig som målet. Att lärande också handlar om att växa, reflektera, njuta.

Har jag fel?

Flyga och fara

vin

En gång fick man röka. Sen blev det förbjudet. Askfaten i armstöden fanns kvar länge efter det, och en väldigt tydlig röklukt i sätena. En gång ingick alltid mat och vin. Små små flaskor vitt eller rött, kompakta portioner. En liten efterrätt. Riktiga bestick. Sen tog de bort det. En gång beställde man alltid sina flygbiljetter i god tid från en resebyrå, som letade rätt på bästa möjliga priser och skickade kuvert med boardingkort tryckta på tjock kartong. Sen försvann de och man skulle börja göra allt själv. Småningom ersattes kartongen av mobilen. Bolagen var få, ofta nationella, välkända brands. Alla hade lojalitetsprogram och till exempel SAS hade ett som fattigt lönade sig att vara medlem i. Det fanns business class och turistklass. Sedan kom lågprisflyget, och allt vändes på ända. Konkurrensen fick ner priserna. Samtidigt togs förmånerna bort, eller försämrades.

På bara 20 år har branschen förändrats fundamentalt. Antalet flygpassagerare ökar, det är lika vanligt att flyga till Amsterdam som att ta tåget till Vasa. Den exklusiva manliga kostymklädda flygande klassen har fått sällskap. Att flyga hit och dit på en ingivelse är idag ett folknöje. Samtidigt har mycket av den lilla lyx som kändes så naturlig i tiderna, det där lilla extra, idag ersatts av trånga säten, avlägsna flygplatser och hopplösa avgångstider. Allt i jakten på att spara några euro.

Jag har inget alls emot utvecklingen, jag ser den mer som ett tecken på att allt förändras. Och det är i sådana saker som det märks, när man börjar tänka efter. Samma utvecklingskurva kan du se om du börjar granska bilismen, dagligvaruhandeln, mediaindustrin, kollektivtrafiken.

Det är inte nödvändigtvis en förändring till det bättre, det är en förändring. Den innehåller möjligheter och utmaningar, försämringar och hot. Och ingen som flyger regelbundet tror på att det som en gång var kommer tillbaka. Världen har gått vidare, helt enkelt.

Johanni

#Blogg100

Fråga, så får du svar

questions

Det började i januari 2016. Jag stötte på en tjänst på nätet, tänkte att vad sjutton, man kan väl pröva. Och sedan var jag fast.

All närvaro som bygger på UGG, user generated content, behöver någon form av belöningssystem. I Quora handlar det om synlighet. Jag har inget sätt att veta om den statistik de visar är sann, men det känns bra om den är det.

Quora är en webbplats där vem som helst kan/får fråga vad som helst. Och om frågan är inom en kategori som du har markerat att du kan ngt om, kan frågan hamna i din inbox.

I början satte jag ribban ganska högt, tänkte lite att en variant på wikipedia. Men snart märkte jag att det räckte med att svara så sanningsenligt och insiktsfullt som jag kunde.

Så det gör jag. I vågor. Alltid när jag går in och svarar på några frågor rasslar fler in. Därför måste jag ta paus ibland. Sen kommer den där känslan, tänk om jag behövs! Kanske kan jag hjälpa någon!

Också i detta nätforum har trollen dykt upp. Eller så är de inte troll, bara ”invandrarkritiska” (Ordet låter så fel, och dessutom tycker mitt avstavningsprogram att ordet inte ens finns.)… Det tycks vara nästan omöjligt att bli av med dem.

Hittills har jag svarat på 61 frågor under den tid jag har varit aktiv. Statistiken menar att jag under den tiden genererat 10.000 sidvisningar, vilket i mina öron låter rätt högt. 806 av dem kom under denna vecka. Rätt mycket fler än vad den här lilla bloggen får till stånd med andra ord. Där passar vår jobbstrategi för SoMe in ganska bra, istället för att skapa egna kanaler och generera trafik dit (eller försöka) är det bättre att samarbeta, nätverka, och synas i etablerade kanaler.

Roligast är det när någon kommer med en följdfråga, eller ger svaret en ”upvote”, quoras version av tummeupp.

Just nu har jag en fråga som väntar på svar: ”Can I move to Finland If I want my child to have schooling in Finland?”

Jag har sett den i flödet, men inte kommit mig för att svara. Vad tycks du jag ska säga?

Min Quora-profil (med frågor och svar, samt kommentarer) 

Kom igen, starta din egen Quora-resa!

Johanni

#Blogg100