Kulturens kraftverk

Skärmklipp 2017-04-20 23.24.58

Det började med 2 eldsjälar. De såg sig om i nordfinska Kemi för lite över tio år sedan, och de tyckte inte om vad de såg. Övergivna industribyggnader stod och förföll. Det var massiva, vackra, ofta kulturminnesskyddade byggnader som inte användes.

Kari och Pirjo tyckte att något saknades. De ville vara med i en rörelse som via konst och kultur gjorde människor delaktiga i sin egen livsmiljö. De ville vara med och vända en trend av ökande apati, arbetslöshet och tröstlöshet.

Så föddes Kulttuurivomala, ungefär Kulturkraftverket.  Pirjo berättar över telefon från Uleåborg om drömmen att få till stånd egna kulturella rum, oberoende och icke-kommersiella, på många sätt autonoma.

I många anglo-saxiska länder, till exempel England, talar man gärna om community develpoment, en form av lokalt medbestämmande i lokal utveckling. I Finland och i övriga Norden är detta inte något som fått fotfäste.

Kari och Pirjo tyckte att kultur kunde vara en bra inkörsport till denna utveckling, och de såg också möjligheter i gamla industriområden. En gemensam dröm och en gemensam vision om att det går att påverka sin omgivning har lett till projekt som Kultursilon. De vill att silon skall fungera som ett slags öppet kulturhus, en del av ett kulturlandskap. Kulttuurivoimala utgår från den lokala kulturen, men månar om att inte begränsa synfältet, även det globala måste finnas med.

Efter att de flyttat från Kemi till Uleåborg breddades verksamheten.

 

Pengar via projekt

Mycket av arbetet görs frivilligt, men naturligtvis behövs det också pengar. Kulttuurivoimala fungerar lite på tvärs mot existerande strukturer, och har därför hela tiden jobbat via projektbidrag av olika slag. Dessa är lättare att få än statlig eller kommunal finansiering. Pirjo berättar också att verksamheten mycket handlar om processer, och för att utveckla dessa passar projektformen bra.

När man 2011 ansökte om pengar från Nordplus för projektet Learning Village-belonginness var det alltså med en del erfarenhet av projektarbete och projektfinansierad verksamhet i bagaget, bland annat ett tidigare Nordplusprojekt.

Information om att det fanns något sånt som Nordplus och vad som behövdes för att söka därifrån fick Pirjo genom att hon fanns med på VSY:s postningslista.

”En förening som lever på projektbidrag har alltid ögonen öppna för olika möjligheter”, säger Pirjo.

Ett Nordplus-projekt förutsätter att flera länder deltar, inte heller det var några problem. ”Vi hade sedan tidigare kontakt med föreningar i Sverige och i Estland, vi hade diskuterat olika möjligheter för samarbete, men det hade hittills stannat på idéplanet”, säger Pirjo. I och med Nordplus föll bitarna på plats, och det var inte särskilt svårt att fylla i och skicka in en ansökan.”

Jämfört med andra ansökningar kändes Nordplus lätt. Informationen var klar och tydlig, blanketten inte onödigt tillkrånglad. Det att övriga partners redan fanns på plats hjälpte förstås också mycket.

Partners lätta, idéer svåra

”Med tio års erfarenhet av det här kan jag säga att det är svårt att hitta bra partners. När du sen hittar dem vill du gärna fortsätta jobba tillsammans. Om vi söker mer pengar från Nordplus är det ganska långt en förutsättning att vi gör det med partners vi känner sedan tidigare”.

Det är inte svårt att hitta organisationer som vill samarbeta. Det som är svårt är att hitta andra som har samma slags vision och idé med sin verksamhet. ”Eftersom vi kände varandra från förr behövde vi inte spendera en massa tid på att prata ihop oss”, säger Pirjo.

Vad ville de då åstadkomma med projektet? Arbetsgruppen definierade tre centrala uppgifter. De gällde att hitta strategier för att hantera utflyttningen av invånare, en åldrande befolkning och integration av invandrare.

Inga små utmaningar med andra ord.

Pirjo berättar att de valde kultur som verktyg. Enligt deras sätt att se bygger kultur broar mellan människor, och stärker också självförtroendet hos de som deltar. Dessutom skall deltagarna hela tiden vara med i processen. Det här är inget som görs för människor, utan med människor.

”Ja, det är hela tanken. Vi jobbar med det informella lärandet, och det förutsätter aktivt deltagande. Jag tror också att det är det bästa sättet att förankra projektet i människors vardag, få dem att känna sig delaktiga. Att de äger projektet”, säger Pirjo.

Kulttuurivoimala har jobbat länge med dessa saker. Finns det några fördelar med ett nordiskt projekt, tillför det nordiska något, eller är det mest en finansieringsform?

”Tack vare projektet kunde vi fördjupa vårt samarbete, speciellt med Estland. Vi fick tid att utveckla våra processer. Det är viktigt att hinna reflektera, att inte bara göra. Ett sånt reflekterande är på sätt och vis lättare att göra i grupp med andra som kan hjälpa till med ett externt perspektiv”, säger Pirjo.

Livet går inte som planerat

Vilka svårigheter stötte projektet på?

”Den kanske största svårigheten är att man måste planera allt så noga i förväg. Flera år innan något händer ska man veta var och när. Vi arbetar med människor i dynamiska processer, en massa saker händer på vägen, som påverkar allt från tidtabeller till innehåll. Livet går inte som planerat, det går sin egen väg.

Tiden för att lämna in slutrapporten och redovisningarna är för kort, en månad. I många EU-projekt har man tre månader på sig, det är mycket bättre.

Just nu är jag lite orolig vad de ska tycka om slutrapporten, vi gjorde ju inte allt så som det stod i planen, eftersom saker hände längs resans gång. En del ordnade vi på annat sätt, eftersom vi märkte att det skulle vara bättre”, säger Pirjo.

Några gånger har det blivit aktuellt att kontakta Nordplus för att fråga om något eller be om hjälp. Det har alltid gått utmärkt, Pirjo minns att hon en gång ringde till Henrik Neiendamm (Nordplus vuxens administratör) i Danmark, som trots att han var på semester genast hjälpte henne.

”Vi har fått hjälp när och om vi har behövt det, förutom tidsbegränsningen för slutrapporteringen har jag inget att anmärka på Nordplus vuxen. Tvärtom, det har varit en angenäm erfarenhet”, säger Pirjo.

Vad blev resultatet?

”Nåh”, säger Pirjo och skrattar. ”Nog är vi kvar i samma frågor som då vi började. Det är svåra saker, långa processer. Inte kan ett enskilt projekt lösa alla de utmaningarna. Det väntade vi oss inte heller. Vi har fått tid att utveckla våra processer, vi har jämfört situationen i våra länder. Vi har lärt oss av varandra. Det är värt mycket, tycker jag”, säger Pirjo.

”Dessutom handlade det mycket om lärande, om inlärning och uppfattningen vad lärande är, eller kan vara. En av frågeställningarna handlade om lärande mellan generationer, en annan om multikulturellt lärande. Detta sätt att arbeta hjälpte oss att fokusera verksamheten, säger Pirjo.

Vad tyckte hon då om själva processen? Kan hon rekommendera Nordplus åt andra?

”Javisst, jag tyckte om att jobba med Nordplus vuxen. Jag tyckte om att jobba med Estland och Sverige.  Via projektet for jag till Sverige och höll en kurs i fotografering, på svenska, det var roligt. Det är allt sånt oväntat som också bidrar till att göra vardagen spännande”, säger Pirjo.

Mer:

www.learningvillagenord.org

www.kulttuurivoimala.fi

 

BOX:

Learning Village-belonginness

Nordplus vuxen projekt 2011-2013

Koordinator: Kulttuurivoimala, Finland

Partners: MUHU InSea, Estland/ABF Norr Kalix, Sverige

Verksamhet: Workshops (keramik, design, foto, berättande, video, måleri, miljökonst)/Lokala kulturdagar/Seminarium i Uleåborg juli 2013/Nätverkande med organisationer och invånare/hemsida med projektresultat/dvd med presentation av resultaten

Tankar om effektivitet

effektivt

Kommer till jobbet. Öppnar e-posten, bläddrar igenom FB-flödet, gluttar på twitter-feeden. Skriver några snabba svar, flaggar en del för uppföljning. Skriver en reseräkning. Mappar lite anteckningar.

Känner mig väldigt effektiv. Får tid över.

Slås av en tanke.

Vad är det med denna effektivitetstrend som är så lockande?

Allting skall vara effektivt nu för tiden. Den gamla sloganen tid för tanke syns inte just. Nu ska den fria bildningen istället erbjuda ett billigt och effektivt alternativ till andra utbildningsformer. Vi tutas i att resurserna är begränsade, att vi måste prioritera. Kommunsammanslagningar, skattehöjningar, nedskärningar. Allt i effektivitetens namn. Jag tror vi blivit effektiv-sjuka, ständigt undernärda, ständigt på jakt efter ännu ett hörn att skära i.

Vad gör detta med oss?

I min värld är kunskap något som föds ganska långsamt. Det är en process som inte kan stressas fram. Gör man det får man broilerindustri. Vi pumpas fulla med tillväxthormoner och förenklade lösningar. Och så får man en rund kloss intryckt i ett fyrkantigt hål. Dessutom är jakten på ständigt effektiverande lösningar som hundens jakt på sin svans. Det tar inte slut.

Och det märkliga är att det finns resurser. Om man väljer att använda dem. Jag tror inte på påståendena om att det inte skulle finnas. Jag tror det är en fråga om val, och ideologi. Erkki Aho verkar ha varit inne på samma linje i ett tal 2001 som han höll vid TSLs förbundsmöte under rubriken ”Livslångt lärande, men på människans villkor”. Enligt Aho handlade den fria bildningen inte längre om att ge människor verktyg för att lära sig och fungera i gemenskaper, utan blir allt mer fokuserad på att skola in människor att anpassa sig till förändring och bli konkurrenskraftiga.

Sedan dess tycker jag utvecklingen har fortsatt åt samma håll. Diskursen har förskjutits, nu diskuterar vi ofta hur man kan utveckla den fria bildningen så att den blir ännu effektivare.

Effektivitet är som demokrati. Ingen kan säga sig vara emot det.

Det skulle låta konstigt.

Motsatsen till effektivitet är slö slapphet, drällande, oförmåga att agera, paralysering, utanförskap, ansvarslöshet. Just därför är begreppet effektiv så svårt att hantera eller värja sig mot.

Varför värja sig? För det finns ett pris att betala. Effektiv och rationell, prioriterad och slimmad. Känslokall och resultatidiot. Att springa över mållinjen först bara för att sedan stå där ensam. Att känna tomheten komma smygande när allt är ”avklarat”.

Jag slåss med mig själv. Jag vill ju gärna också vara effektiv, men inte en resultatidiot. Jag vill ju känna att resan är lika viktig som målet. Att lärande också handlar om att växa, reflektera, njuta.

Har jag fel?

Flyga och fara

vin

En gång fick man röka. Sen blev det förbjudet. Askfaten i armstöden fanns kvar länge efter det, och en väldigt tydlig röklukt i sätena. En gång ingick alltid mat och vin. Små små flaskor vitt eller rött, kompakta portioner. En liten efterrätt. Riktiga bestick. Sen tog de bort det. En gång beställde man alltid sina flygbiljetter i god tid från en resebyrå, som letade rätt på bästa möjliga priser och skickade kuvert med boardingkort tryckta på tjock kartong. Sen försvann de och man skulle börja göra allt själv. Småningom ersattes kartongen av mobilen. Bolagen var få, ofta nationella, välkända brands. Alla hade lojalitetsprogram och till exempel SAS hade ett som fattigt lönade sig att vara medlem i. Det fanns business class och turistklass. Sedan kom lågprisflyget, och allt vändes på ända. Konkurrensen fick ner priserna. Samtidigt togs förmånerna bort, eller försämrades.

På bara 20 år har branschen förändrats fundamentalt. Antalet flygpassagerare ökar, det är lika vanligt att flyga till Amsterdam som att ta tåget till Vasa. Den exklusiva manliga kostymklädda flygande klassen har fått sällskap. Att flyga hit och dit på en ingivelse är idag ett folknöje. Samtidigt har mycket av den lilla lyx som kändes så naturlig i tiderna, det där lilla extra, idag ersatts av trånga säten, avlägsna flygplatser och hopplösa avgångstider. Allt i jakten på att spara några euro.

Jag har inget alls emot utvecklingen, jag ser den mer som ett tecken på att allt förändras. Och det är i sådana saker som det märks, när man börjar tänka efter. Samma utvecklingskurva kan du se om du börjar granska bilismen, dagligvaruhandeln, mediaindustrin, kollektivtrafiken.

Det är inte nödvändigtvis en förändring till det bättre, det är en förändring. Den innehåller möjligheter och utmaningar, försämringar och hot. Och ingen som flyger regelbundet tror på att det som en gång var kommer tillbaka. Världen har gått vidare, helt enkelt.

Johanni

#Blogg100

Fråga, så får du svar

questions

Det började i januari 2016. Jag stötte på en tjänst på nätet, tänkte att vad sjutton, man kan väl pröva. Och sedan var jag fast.

All närvaro som bygger på UGG, user generated content, behöver någon form av belöningssystem. I Quora handlar det om synlighet. Jag har inget sätt att veta om den statistik de visar är sann, men det känns bra om den är det.

Quora är en webbplats där vem som helst kan/får fråga vad som helst. Och om frågan är inom en kategori som du har markerat att du kan ngt om, kan frågan hamna i din inbox.

I början satte jag ribban ganska högt, tänkte lite att en variant på wikipedia. Men snart märkte jag att det räckte med att svara så sanningsenligt och insiktsfullt som jag kunde.

Så det gör jag. I vågor. Alltid när jag går in och svarar på några frågor rasslar fler in. Därför måste jag ta paus ibland. Sen kommer den där känslan, tänk om jag behövs! Kanske kan jag hjälpa någon!

Också i detta nätforum har trollen dykt upp. Eller så är de inte troll, bara ”invandrarkritiska” (Ordet låter så fel, och dessutom tycker mitt avstavningsprogram att ordet inte ens finns.)… Det tycks vara nästan omöjligt att bli av med dem.

Hittills har jag svarat på 61 frågor under den tid jag har varit aktiv. Statistiken menar att jag under den tiden genererat 10.000 sidvisningar, vilket i mina öron låter rätt högt. 806 av dem kom under denna vecka. Rätt mycket fler än vad den här lilla bloggen får till stånd med andra ord. Där passar vår jobbstrategi för SoMe in ganska bra, istället för att skapa egna kanaler och generera trafik dit (eller försöka) är det bättre att samarbeta, nätverka, och synas i etablerade kanaler.

Roligast är det när någon kommer med en följdfråga, eller ger svaret en ”upvote”, quoras version av tummeupp.

Just nu har jag en fråga som väntar på svar: ”Can I move to Finland If I want my child to have schooling in Finland?”

Jag har sett den i flödet, men inte kommit mig för att svara. Vad tycks du jag ska säga?

Min Quora-profil (med frågor och svar, samt kommentarer) 

Kom igen, starta din egen Quora-resa!

Johanni

#Blogg100

Bildligt talat

pingvinGun

Så jag går igenom några av mina många nätplatser, och putsar lite i mitt Pinterest-flöde. Efter att nu i en månads tid ha satsat hårt på twitter med en massa nya följare som resultat känns det lockande att försöka samma sak med pinterest. Varför? Egentligen behöver jag ju inte fler, och det spelar ingen roll om jag har 50 eller 500 följare där, eller hur? Jag samlar ändå i första hand pins som jag själv tycker om.

Samtidigt är det en sån skön känsla att få följare. Det stryker egot medhårs, och gör till exempel så att jag anstränger mig lite extra. Så fungerar det mesta inom sociala medier. Om mediet en gång var budskapet så är kicken du får av uppmärksamheten nu budskapet. Det multiplicerar sig själv.

Jag kommer ihåg då cyberpunken kom, och Negroponte skrev sitt framtidsnaiva scenario. Då hette det att vi i framtiden drivs av  att vårda våra rykten. Den som delar med sig, som är generös, stöttar andra på nätet kommer att ha gott rykte, a good standing. Jag log i mjugg och tänkte på hur gammal denna tanke om rykte är, tänk på japan, tänk på kina, tänk på vikingarna. Och säkert ännu längre tillbaks.

Idag känner jag att förutsägelsen delvis slog in. Samtidigt har vi troll, hat, hot och drev, som lätt kan vända den trygga solskensblomstrande nätängen där vi alla glatt delar med oss av våra kunskaper till ett rent helvete. Jag vill inte tro att allt är så enkelt som svart eller vitt, men vad gäller nätet har denna utopi kompletterats med en väldigt mörk dystopi. Och det handlar inte om en uppdiktad cyberpunk-framtid, utan om idag. William Gibson, mannen som myntade uttrycket och blev dess främste beskrivaore i sina böcker, gick igenom en liknande utveckling, varje bok han skrev kom allt närmare nuet, tills de i stort sett möttes. Framtiden var redan här, tycktes han antyda.

Så jag sitter där och läser på lite om hur jag ska få fler som följer mina pinterest-tavlor. Utanför fönstret kämpar våren med en kall vind och minusgradersnätter. Påsken är nästan över, tystheten är påtaglig på ön där jag bor.

Kika in vad jag gör på Pinterest 

Johanni

#Blogg100

Cloud time

studio-alte

So we sit there and watch. The clouds are approaching, slowly sailing in from what seems like all directions. They are in no hurry. Their perception of time is quite different from our. We must be forever chasing our tails, building another block. Here, you see it all so clearly. The aspirations, pushing onwards. The little blue boats, dotting the sealine as a result. We could march in and in one fell swoop. but why? You know the cadence crime doesn’t pay? That is, as we both know, a lie. At least from an external perspective.

I could lie, obviously, and you wouldn’t know it from Adam. But the lying, or the crime, just doesn’t have the same taste any more. Not to say i feel guilt, that is an antiquated feeling anyway. No, it goes deeper.

I feel a need to be seen. Then, this mish-mockery in the dark is a curse. A punishment. It is devious, because it works. I start adjusting my behaviour, i start noticing things. As a rule, i have had no rules. They must spring from my own thoughts first. So i really need an incentive, as i am sure you can appreciate. No, the irony is not lost on me.

Nevertheless, we soldier on. Straight trenches, stocks to sell you know. Thus i genuflect towards the larger circle. The wider benefits. Or so i think, having na care in the world, but also not running any risk of failure. I can, after all, always push the reset button.

Let me tell you. In my world the concept of evil simply does not enter the equation. Sometimes it is being said time is an invention of man, to make sense of the incomprehensible. Bollocks. We all need time.

Evil, however, that is another coin from the mint.

So we sit here and watch.

Johanni

#Blogg100

Blue haze

landmark

And i wake up and all these thoughts swirl in my head, slowly dissipating into thin air and I try to grab on to them, hold them before they vaporize, and i have a hunch this time i was on to something, but it eludes me. It had to do with Godot, you know the play, and i understood he was really God they were all waiting for, and even the name implied as much. I even said duh tom myself, it was so obvious, yet a new elevation. And that was just the entry to the maze, and i know it had to do with animals, but for the life of me i cannot recatch those seconds when i drifted from asleep to awake and i know if i just could then it would all come back to me. At the same time i realize the notion is pretty similar to writing down your synopsis when pissdrunk, and its the best idea ever. Only it isn’t, and when you try to read it the day after you just blush, because THIS was it? You cannot believe it, someone must have switched notes while you were commiserating and promising to start a better life, but hold on, why would someone go through the bother of copying your sometimes not so easy to read handwriting, and you know deeper inside somewhere that this is just a fallback option, the goto option before you face the music. Still, the whole exercise has your head buzzing pleasantly for the most of the morning. It seems pleased, and happy to have been put to work, yet also aloof and waiting for something. Something that never seems to finally arrive, which i guess is kind of the idea, but the brains don’t mind, it has nothing better to do anyhow, so you just go with it, and one part of you thinks this should all be put to good use, bet most of you think better not, because this is a rare opportunity to let off some steam and go on a break, as paradoxical as it sounds. As the hours pass the last shreds of that passover state jellifies and let you go, but the pleasant sensation kind of like prickles down your back, and it puts you in this mood, where things sort of just flow, and it is a creative mood, but also a kickback mood, and you savor it, as the long lost unexpected guest, but then you think maybe you should indulge it a wee bit more, and that is the moment you are on the precipe again.

And you are not exactly thrilled about your options.

Johanni

#Blogg100

As per instructions

LandOhoy

There we go again. She sighed. For the umpteenth time she wondered is this had been such a bright idea. Back then, when was it, o god was it only three days ago, back then the sun was shining heatedly, making all doubts seem petty and cowardly. She did not see herself as the one saying no. This was, after all, an open-ended affair. It could take her absolutely anywhere.

She wished they would never get there.

Yes, a paradox, she smiled wryly to herself, whilst taking care not to appear smug. He must not notice her thoughts. This she had discovered the very first day, and it didn’t really come as a surprise either. She knew the type, if not all its variations.

So she smiled gamely at the opposing forces. She knew how to put up a front. Jeez, she was born fighting. Nothing ever came for nothing. You earn your place on this globe, ot you pay dirt. Yes, she could hear mother, still after all this time. The timbre in her voice. The ruefulness in her eyes, admonishing her rebellious daughter.

She felt no remorse for what happened later. It was bound to.

Not that she believed in the inevitable outcome.

There was always choice.

And chance. Let’s not forget chance, the little bugger. Chance is the little brother to luck, and a fidgety one at that. It is not, obviously, someone to trust.

Yet, trust she must, as do we all, for the bricks do not always fall our way. In fact, they most rarely do, in her opinion.

So you grab chance by the balls and run with it. Yes. That was more like it. This was the frameset she was moulding for herself, looking all vacant and carefree. I wouldn’t call her callous, exactly. But neither was she any sort of benign push-over.

Later on, i would learn first hand exactly what that entailed. But for now, i just watched from afar, as per instructions.

Som sand mellan fingrarna…

fast

Jag vaknar långsamt. Det allt tidigare morgonljuset är en försiktig väckare. En kort stund befinner jag mig mellan dröm och verklighet. Fast det känns inte så. Drömmen känns sann. Den känns lång, sammanhängande, och i sitt eget universum helt logisk.

Nu, några timmar senare rinner den mellan fingrarna som sand. Fragment och enskilda bilder flimrar förbi mina ögon när jag försöker minnas.

Det som då kändes så viktigt och så nära bleknar snabbt bort. Den här verkligheten tar över.

Visst är det konstigt att vi drömmer.

I filmer som The Matrix och Inception erbjuds drömverkligheten som lika verklig som vakenverkligheten. Något i mig protesterar, så är det väl ändå inte? Det som jag ser här och nu är väl det enda verkliga?

Frågan är förstås filosofisk, och omöjlig att besvara. Vi vet helt enkelt inte. För att klara av att hantera livet väljer jag ändå att ta det som jag nu ser omkring mig som det vekliga livet.

Men vad är då drömmar? Två av mina mostrar skrev den stora drömboken för många år sedan. Då var det populärt att tyda drömmar. I dem talade vårt undermedvetna till oss, hette det.

Jag tror inte på det. Det är en lockande tanke, liksom att vi skulle leva i många parallella dimensioner samtidigt kan kännas lockande. Det gör det lättare att uthärda tomheten och ”meningslösheten” som är universum.

Men om det inte är budskap vi skickar oss själva, vad är det då? Och varför drömmer djur? Vår hund är till exempel en ivrig drömmare.

Är det hjärnans sätt att ha roligt? Är det bara signalsubstanser som fortsätter av gammal vana?

Det låter lite trist. Att drömmar är slagg och restprodukter, resultat av kroppens kemi.

Så där sitter jag, mitt i smeten.

Och fortsätter drömma.

 

Johanni

#blogg100

Hunger

instinct

Jag tror hungern finns kvar, den ligger så djupt att den är fast rotad i oss. Hur vi hanterar den är sedan en annan sak. Där spelar ålder och tidigare erfarenheter in i större utsträckning. Jag ser inte att hungerns kraft skulle sina inom en överskådlig framtid. Men jag kan känna att mitt sätt att se på den har förändrats. I stora drag ser det likadant ut, och för en utomstående betraktare tror jag nyansförändringen är så långsam att den inte märks. Jag kan inte riktigt sätta fingret på förändringens innehåll, mer än att jag känner den. Det kan vara en fråga om perspektiv, det ligger nära till hands. En viss erfarenhet, som puffar blicken och viljan enligt en egen agenda. Det skulle annars kunna ha varit en fråga om desperation, med den växande insikten om alltings förgänglighet, men det tycker jag mig inte se. Kanske denna nya fas bara inte slagit till ännu. Vem vet vilka bakhåll som ligger och lurar bakom de följande årens krök? Kanske är det här bara rond två, delvis designad för att invagga mig i falsk säkerhet, antyda att det nog minsann är jag som har kontrollen i mina händer.

Vi vet ju båda att det inte är så, men när det en gång känns så, får det också konsekvenser för hur jag uppfattar det, och därmed agerar.

Jag har kommit att inse att placebo-effekten inte bara gäller sockerpillers effekt. Den går att applicera på en lång rad andra områden, om än inte på alla.

Hamnar vi då alla här till slut, oberoende av våra val längs vägen? Nej.

Nånstans i samma ballpark, jo för det mesta. Men det är inte förutbestämt, det är inte en fråga om karma, eller öde. Det är snarare den mänskliga naturen. Vi är alla, trots allt, i mångt och mycket lika varandra. Därför kommer vi också, så unika vi är, att röra oss i liknande cirklar, komma till liknande slutsatser, inom ett rimligt homogent målområde.

Det gör oss inte till robotar, eller slavar under våra biologiska begär.

Vi har alla val att göra, och vi får lov att stå för dem.

Det är jag helt övertygad om.

Johanni

#Blogg100