Hundar inte välkomna här, parkering förbjuden. Gräsmattan får ej beträdas. Genomgång förbjuden. Förbjudet att äta glass. Mata ej fåglarna. Rökning förbjuden. Förvaring av båtar förbjudet. Förbjudet att simma i shorts. Förbjudet att göra upp eld. Inga hundar på stranden.

Du vet hur det är. Det mesta är förbjudet. En hel del av det förstår jag, de är mer som bondförnuft. Men ibland känns det som om förbuden fortsätter av bara farten. Då kan det kännas som om allt roligt är förbjudet. Som om vi lever i ett nej-samhälle, där allt är förbjudet – för säkerhets skull.

Det som från början var tänkt att skydda oss, och de svaga i synnerhet har kanske löpt linan ut. Möjligen är detta en naturlig följd av jante-lagen.

Dagens folkbildning: (tack vare Wikipedia)

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).^[1] Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns däremot på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.

Så, den ena sidan av mig tycker att sunt bondförnuft vinner över idiotiska regler-för-reglernas-skull. Den andra sidan störs av regelöverträdelser. Spelar ingen roll hur dum regeln är, det är något som brister då den överträds.

Se där ett modernt psykologiskt dilemma. Kanske inte så stort i jämförelse med världsproblemen, men ett dilemma likväl.

Och frågan uppstår – om det är ok att bryta mot vissa uppenbart korkade förbud, var går gränsen? Det börjar med att du går mot rött på en öde gata, och slutar med…systemkollaps? Allvarligt? Det kan du väl inte mena?

Johanni

#Blogg100

Det är kväll, jag promenerar med hunden runt kvarteret. Sommardofter slår emot oss, det är sömnig söndag, snart är helgen över. Inne i husen är lampor tända, TV-skärmars blåa ljus flimrar mot mörka väggar. Ljudet av klackskor ekar från busshållplatsen, där två Drumsöbor just stigit av bussen som alltjämt ersätter den för evigt försenade metron.

Det doftar blommor och diesel när den brummar förbi. I den lilla parken kvittrar fåglar frenetiskt, som hade de viktiga ärenden.

Hunden sniffar sig fram, gathörn för gathörn. Det är mycket info som skall samlas in och processas.

Jag minns en lektion i gymnasiet. Jag minns inte ämnet, läraren, klassrummet eller mina klasskamrater. Jag minns bara en mening.

Vår hjärna registrerar 12 fakta varje sekund.

12 fakta. Det låter mycket. Jag undrar hur många av dem jag kan återskapa genom att tänka. Genom att öva.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade något med hypnos, att det är därför hypnos kan ge vittnesresultat. Via den går det att få fram fakta vi registrerat, men är omedvetna om.

Jag har ingen aning om det är sant, kanske du vet?

Det är en fascinerande, och lite skrämmande tanke, om det är så att vi samlar in så mycket info. Speciellt med tanke på hur lite vi minns, hur mycket som sorteras bort.

Sen undrar jag också hur man kommit fram till just 12, om där finns en felmarginal, om vi alla samlar in lika mycket, om det avtar med åren.

Se där, allt sånt jag inte kommer få svar på.

-Johanni

#Blogg100

Det märks med en gång. Ett par dagar, och stapeln sjunker. Inte för att den är hemskt hög från början, men ändå. Jag har alltid sagt mig själv att jag inte skriver för alla andra. Jag skriver för mig själv. Och så är det ju. Delvis. Men, sen när det börjar komma några läsare, efter mycket marknadsföring och läsande/kommenterande av andras bloggar, då känns det plötsligt lite annorlunda. Du ser att stapeln sjunker genast jag inte skriver på en dag eller två.

Och det triggar, det är bra. Jag vill ha upp stapeln igen. Visst är det nånslags egostrykning, men so what? Det är mitt liv, eller hur?

Och då undrar jag, varför går det så snabbt? Jag läser då och då flera år gamla inlägg och ler. (Nej, inte bara mina egna, så egofokuserad är jag INTE). Men av någon anledning är det gamla föråldrat. De finns inte.

Bara det senaste är intressant.

Som om det fanns ett bäst-före-datum för tankar, idéer, insikter.

Visst blir vissa saker föråldrade (kläder, frisyrer, tempot i film…) men de är inte mindre intressanta för det. Så varför denna jakt på det nyaste?

Jag erkänner, jag är likadan. Sugen på det nya, alltid på jakt. Men jag tror det kan komma tillbaks och bita oss i svansen (om vi hade någon).

Visst förstår jag stressen. Det är mycket som lockar och pockar på vår uppmärksamhet. Bara det som flyter längst upp på ytan syns. Det går att greppa.

Och jag skulle vilja att det var annorlunda. Att det fanns tid för alla de där lite äldre tankarna. Att det inte var så bråttom jämt. Jag måste säkert börja med mig själv. Om jag bara visste var jag ska börja.

Har du förslag?

Johanni

#Blogg100

Som stora vita snöflingor faller de mjukt mot marken, mina idéer. De kommer oftast just som snöfall, en massa på samma gång. De fyller landskapet och täcker marken. Ingen är den andra lik. Om du kramar ihop dem får du en snöboll eller en skulptur. Om du ignorerar dem smälter de bort och försvinner. Som om de aldrig varit där.

De är sköra, men behöver bara lite uppmuntran för att fyra av på alla cylindrar. När man tar upp dem fnissar de och sprakar lite.

De kommer objudna och de tränger sig på, vill ha uppmärksamhet. De är opraktiska, men ljuvliga. Utan att tveka slösar de med sitt ljus, dansar glatt ner från himlen nånstans. Blott en kort tid finns de hos mig, sedan hjälper de jordens växter att växa.

När de komposterats händer det att de besöker mig i drömmar. Då förklädda nästan till oigenkännlighet.

De är inte hotfulla, inte dominerande. De är ett slags bakgrundsbrus, vars tinglande påminner om musik du nästan känner igen.

Efter ett gott samtal, en medryckande film, en bra låt, ett par öl, en stark konstutställning dräller de ner i massor, fyller mina inre landskap. Då bjuder de upp till dans, och jag låter mig ofta ryckas med. För, när de kommer är det det roligaste jag vet.

Johanni

#Blogg100

Du vet hur det är. En vän, en bekant, en reporter ställer frågan. Hur är det att bo här/jobba här/studera här/ha den här hobbyn? Och svaret kommer halvt automatiskt. Man måste nog vara lite galen.

Jag har aldrig hört någon säga att här jobbar helt normala människor. Nejnej. för att klara av det HÄR jobbet måste man tydligen vara galen.

Jag vet, för jag har sagt det själv.

Senast hörde jag det i en intervju på radio förra veckan.

Men, vad är det man säger egentligen?

Att det här är lite extra, bara för de som är verkligt engagerade? Att man minsann inte är någon medelsvensson? Eller är det nån slags ursäkt för att man tycker något är viktigt?

Jag blir inte klok på om det är koketteri eller falsk blygsamhet.

Sen finns ju de där skojsiga lapparna/muggarna/kylskåpsmagenterna. Du vet, de där som har texten Man måste inte vara galen för att jobba här…men det hjälper!

Det har gått nånslags slentrian i detta, tror jag.

Lite på samma sätt som när folk talar om sitt jobb/hobby/osv som en livsstil, ett sätt att ”vara”. Vad betyder det exakt? Att man är beredd att försaka mycket annat, lägga en hel del tid, det kan jag förstå. Men det där uttrycket har smugit sig in lite här och där, också på helt ologiska och opassande ställen. Det har urvattnats till att betyda ingenting alls.

Att säga att något är en livsstil låter å andra sidan bejakande, som något positivt.

Att säga att man nog är lite galen är inte fullt lika positivt. eller, det kunde vara det, om man med galen menar någon som inte följer normerna, som inte anpassar sig, lyder och håller tyst.

Tyvärr tror jag det är mera sällan den typen galenskap är det som avses.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg100

Så sitter man där igen. Lite efter. Och tänker att kunde jag gjort annorlunda? Vilka val borde jag ändra på, för att inte halka efter? Är det en naturlag, eller var det jag?

Jag har länge tänkt att kroppen har en slags inbyggd skyddsmekanism. Ibland slår den av brytaren. När det blir för mycket, när jag inte hinner, och/eller kroppen inte orkar med, då spelar det ingen roll vad jag försöker. Kroppen lyder inte i alla fall. Den låter mig kanske slå på datorn, men inte göra ngt vettigt arbete. Det är de gångerna då jag slösurfar, putsar en profilbild, eller rensar i bokmärkena. Jag kommer så långt som till skärmen, men där är det stopp.

Hjärnan vägrar helt enkelt att fortsätta.

När det gäller ork och kondition är det väl så att kroppen aldrig helt tar ut sig själv, den sparar energi för verkliga nödsituationer. Det är den reserven som de gäller att lära sig att ta lite mer av, eftersom kroppen verkar lägga undan onödigt mycket. Jag har tänkt att de toppidrottare som plötsligt segnar ner döda kanske har tagit ut 101% av kroppens kapacitet, medan jag som otränad och ickeatletisk kanske bara kan ta ut 65-70% (eller mindre)

Kanske har hjärnan samma slags skyddsmekanism, som skall förhindra burnout, eller hjärnutmattning.

I alla fall har jag lärt mig att det inte är mycket att göra åt. När muren kommer emot står den fast. Och där tror jag kroppen vet vad den gör, hur stressande och irriterande det än kan kännas i ögonblicket.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

Det blir kvällning, ljuset sjunker. Vinden stillnar. Trädens toppar mörka kolumner som omsluter oss. Fågelkvitter skvallrar om ett intensivt liv, som vi inte kan se. Det prasslar i löven och det torra gräset, kanske är det skogsmöss. Vågorna slutar slå mot strandklippan, kluckandes ersätts av tystnad.

Ute på sjön kacklar några svanar högljutt, försöker lyfta. I stillheten hörs deras vingklafs mycket tydligt, trots att de är på andra sidan.

Det tar lite tid att vänja sig. Tystnaden är ett tillstånd, också det fullt av liv och rörelse. Det är bara på ett annat plan, i en annan hastighet. Det är säkert en av anledningarna till att så många söker sig ut till naturen. Kontrasten är slående.

Det blir mörkare, en djupare skymning.

Plötsligt hörs ett skrik från dunklet. Som när en kvinna sticks med kniv. Eller en vild plågad hund fastnar med tassen i en rävsax. Det är ett isande ljud. Så hörs det igen. Fyra eller fem gånger hörs skriket. Sedan, tystnad.

Det är försvunnet lika fort som det dök upp. Var det ens där på riktigt?

Men jo, hunden började skälla. Kanske fick den vittring, kanske reagerade den på ljudet.

Det kryper i nacken. Ljudet lät så mänskligt. Är det någon där ute?

Det som kändes lugnande blir plötsligt lite hotfullt. Snabbt fokuserar hjärnan på möjliga faror, äldre instinkter slår till, men vet inte riktigt vart de skall ta vägen.

Fem minuter senare har allt återgått till det normala. Ljudet kommer inte tillbaks, ingen kommer, tystnad. Hjärnan börjar spela upp vad den hörde. Söker en förklaring, något som hjälper att släppa taget om det.

Lommarna ute på sjön börjar sjunga.

En bil kör förbi.

Tévattnet kokar, dags för kvällsmat.

Jag tänker det som händer i skogen, stannar i skogen.

Johanni

#Blogg100