Jag känner solen. Den värmer. Mitt i allt hagel, regn och iskyla. Jag/vi har redan hunnit reflektera över om detta är ”normalt” eller ”freak weather”. För vi är ju snabba att dra slutsatser i denna tid. Om något inte är precis som vi tänkt oss höjer vi rösten. Jag tänker att det är en sorts hjälplöshet över det. Att vi tänker om vi nu har betalat oss sjuka för det här, då ska det gå PRECIS som i manus.

Det är ju bara det att det inte finns något.
Manus alltså.
Jag kommer ihåg en tid då jag undrade över hur vuxenlivet ser ut. Jag tänkte då att det vore kul med ett facit, som gav svaren. Samtidigt visste jag nog att jag egentligen inte vill ha någon manual. Livet är som bäst då jag måste klura ut det själv. Walk-throughs och cheat-sheets är inte för mig. Jag förstår inte riktigt poängen med dem, om jag skall vara ärlig. Vem är det du lurar då, egentligen?

Och nu menar jag inte twitter-sanningen. Den är alltför utspädd. De i mitt flöde som tänker höger kommer med allehanda lustifikationer över socialismens många tillkortakommanden. De som tänker vänster poängterar arbetarrörelsens många historiska livsförbättringssegrar.

Jag talar om något annat.
Vi som motsätter oss populismens fördummande inflytande på samhället är (tror jag) ändå ofta snabba att dra långtgående slutsatser utifrån enskilda händelser, anekdoter, egna erfarenheter, eller till exempel knäppt väder. Som människor är ingen oss till synes särskilt konsekvent.

Därför njuter jag lite extra då solen värmer. Den finns där, ännu. Det är en enkel glädje. Animalisk inne i mig. Hör fåglarna kvittra under kvällspromenaden med hunden. Se de sega små vårblommorna ta sig upp efter kylan och hagelattacken igår.

Känna doften av tidig vår. Höra barns glädjetjut.

Att sånt.

Johanni

#Blogg100