Sakta kommer våren. Isbergen kalvar. Fåglarna snattrar. Våren sätter fingret på dem ömma punkten. Snabb och långsam tid. Det tar alltid en evighet tills lönedagen kommer, men sedan är pengarna vips borta på ingen tid alls. Våren släpar sig fram, nedtyngd av kalla vindar, sen är det plötsligt högsommar. Jag skulle vilja kunna njuta av varje dag, inte bara vänta på att saker skall bli så där som jag tänker mig att saker skall vara. Det är inte helt lätt. Tiden går både snabbt och mycket långsamt samtidigt. Och sedan, de där ögonblicken då allt klaffar, visst njuter jag. Men tänker nånstans i bakhuvudet att snart svåger det igen. För inget är beständigt. Jag säger ibland lätt raljerande at himlen verkar vara en så himla tråkig plats. Alla är nöjda, alla har det bra. Gäsp, liksom. Jag har alltid förfäktat att det goda livet känns extra sött av motgångarna. Vetskapen att det inte är självklart att ha det just så här. Liksom jag njuter av ett gott vin, väl medveten om hur illa det kan smaka. Och jag tänker samtidigt att jag inte hinner med fler dåliga viner, slarvigt skrina böcker, klichéfyllda filmer, stereotypa eller klumpiga teaterpjäser.
Där har du en paradox. Det är lätt att bli en snobb i sådana tillstånd. Att tänka att bara det bästa är gott nog. Och samtidigt. Jag gillar vardagens lunk. Det något trygga i att gå till jobbet. Att komma hem trött, men ofta egentligen ganska nöjd. Jag undrar om jag borde gnälla och klaga lite mer, så där för syns skull? Så att jag inte verkar självgod eller nåt.
Jag har det bara inte riktigt i mig, inser jag. Jag ids väl helt enkelt inte.
-Johanni
#Blogg100
Hittat På 
För mig skedde ett stort skifte den dagen jag insåg att jag kan må riktigt riktigt bra, fast omständigheterna runt mig är totalt kaos. Att det inte måste vara ”perfekt runtomkring” för att jag ska kunna vara i mitt alldeles egna och medfödda fullständiga välbefinnande.
GillaGilla
Jag kommer inte riktigt ihåg om jag hade ett likadant klart definierat ögonblick, eller om det var mera en fråga om en gradvis framväxande insikt/känsla. Jag tycker det är paradoxalt att ibland när allt går som bäst mår jag inte nödvändigtvis som bäst/är som gladast.
GillaGillad av 1 person
Det är inte paradoxalt i mina ögon. Eftersom min känsla kommer inifrån mig, är beroende av min sinnesstämning, så är det bara det som känslorna är en barometer för – min inre sinnesstämning, hur jag i stunden tolkar, erfar verkligheten runt omkring mig. Det är inte det som finns utanför mig som genererar mina känslor, de kommer inifrån. Så… likväl som ”livet kan vara skit” utanför dig, kan man må som en kung inombords, och vise versa.
GillaGilla
Vardagslunk är så olika för alla. Vardagsbekymmer kan verkligen vara av helt olika magnitud beroende på vem vi är. Det är svårt att även här inte bli en snobb och glömma det.
GillaGilla
Jo, och samtidigt är det nog högst mänskligt att reagera så. Snobbar är vi allihopa (ibland), liksom.
GillaGillad av 1 person