Jag sträcker ut handen. I blindo. Försiktigt trevar jag mig fram. Mörkret är djupsvart, men inte förtryckande. Jag skulle väl inte påstå att mörkret är min vän, men inte heller min fiende. Det är för andra att göra sådana distinktioner.

Jag vet att det finns en hålighet här nära. Jag har sett den.

Förr skulle jag inte ha varit lika säker. Jag skulle ha tvekat, ifrågasatt. Debatterat. Argumenten skulle bubbla upp av sig själva, och sedan ramla ut huller om buller. Jag kunde stänga av och låta autopiloten ta över. Ah, men jag var yngre då. Fylld av dådkraft, upplyft av idéen om mig själv. Ett projekt värdigt mina talanger.

Nej, jag nekar inte till att de var formidabla. Men ack så missriktade. Du vet ju vad man sade i den gamla världen. Ungdomen är bortkastad på de unga.

Det låter ju slagfärdigt, eller hur?

Problemet är väl bara att det är fel.

Eller, snarare, missriktat. Dådkraften är bortkastad på de unga, vore en sentens mer enligt mitt synsätt.

Bara lite till, jag vet att det måste vara nära.

Jag känner det på mig.

Johanni

#Blogg100