Otåligt drar söndagen fram över landet. Det är val nere i väster, och samtidigt vill våren inte riktigt komma. Oländiga marker blir bostäder åt de som inte kan bo kvar. Storken flyger söderut, här är vi gamla. Här klär oss tanken på ett renare liv. Bara så kan vi se, och kännas. Mottagningen är tillfällig, snart kommer skogen åter. VI äter av det goda och ser fundersamt på. Flertalet kan redan räkna. De vet att vi är flertal.

Jag behöver inte säga vad som händer sedan. Det känner du redan till, eller hur? Hur rånarluvan var för spänd, orden knapphändiga, utan riktning. Myllan som väntade på maskarna. Händerna som trummade mot flyktbilen. Allt det där fick de med. Men glömde skuggorna mot andra väggen där bilar kör förbi. Glömde det uppspruckna leendet vid vägskälet.

Över huvud missade så mycket väsentligt, att det finns fog att misstänka slarv. För fokuserade på bollen, missade sidospåren som ledde fram.

Vi gör det alla. Tänker för smalt, letar oss fram som blinda möss med bara en utgång. Skyller på skoskav, skyller på stress.

Jag skulle vilja lära mig att skylla mindre och se mer. Det ena för det andra.

Kanske börjar resan just där. I den önskan. Med pengar på fickan och ett sorglöst sinne går det att vända blad.

Går att frigöra, smaka.

Går att spelvända. Kom ta min hand.

Vi går nu.

Johanni

#Blogg100