Flyger över till Stockholm. Det är kortare mellan Stockholm och Helsingfors än mellan Vasa och Helsingfors. Det är rätt sjukt, egentligen. Landar i ett vimmel av lördagsglada människor. Alla är på väg någonstans. Tar tunnelbanan till Slussen, på Söder är gatorna om möjligt ännu mer fyllda av glada, pratiga människor. Går nerför backen och kommer till Hornsgatan. Går ett kvarter, sedan är jag framme. Vid Akkurat. Ett paradis för öldrickare, säger G. Och ett föredetta stamställe från tiden han jobbade vid SKL. Inte så konstigt. G gillar sin öl, och det här är vägg i vägg. Vi prövar oss igenom flera svenska microbryggerier. De har alla olika karaktär, men de har en sak gemensamt. De är alla goda.

Så där sitter vi några timmar och förbättrar världen. Det är synd att inte fler lyssnade, för då skulle vi åstadkommit ännu mer. Nu fick vi nöja oss med en lite anspråkslös start. VI bestämde att folk ska sluta vara så gnälliga offerkoftande. Med en sådan galant manöver lyckades vi öka lyckan på jorden märkbart. Vi tyckte också att det är alldeles för mycket tal om vädret. Vad är det med människor och vädernoja? En tredjedel av sällskapet uttryckte den bestämda åsikten att det är Luthers fel. En var lite osäker, och en tredjedel menade att vi har bonderötterna kvar i oss. Det fanns en tid, förklarade vi, då väder och vind verkligen spelade roll. Vi minns den tiden, och beter oss som om vi fortfarande befann oss i den.

Vilket vi inte gör.

När det väl var avklarat gick vi igenom kungahusen, och uttryckte vårt missnöje med vgurra. Ja, egentligen började vår litania där, men den växte sedan snabbt åt alla håll och kanter. Den enda rojala person som möttes av vår acceptans var Margrethe II.

Jag hade alltså bänkat mig invid två benhårda republikaner. Det gav mig orsak att berätta om vår bortgångne landsfader Koivisto. Vi höll alla med om att han förtjänade vår respekt.

Sedan försökte vi komma på vilken svensk politiker som skulle erhålla samma universella aktning vid sin bortgång, och vi kom fram till den trista slutsatsen att ingen alls. Någonting har alltså hänt i svensk politik, och inte till det bättre.

Vid det här laget hade klockan hunnit bli såpass mycket att mina dryckeskamrater måste hasta iväg till konsertlokalen för att beta av ännu en levande legend, innan det skulle vara försent.

Själv gav jag mig av mot min airbnb, till en början genom att tunnelbana till Hallonbergen.

Imorgon väntar nya äventyr i den kungliga huvudstaden.

Godnatt, vänner!

Johanni

#Blogg100