Du kör genom en grön våg och plötsligt är du redan halvvägs. Du kommer i tid till det populära kaféet och det finns ett fönsterbord ledigt. Kaffet är precis lagom varmt och känns som silke, men med lite bett. Du går in i butiken och hittar ett par skor som faktiskt passar. Du lämnar in din uppsats med två dagars marginal och har plötsligt tid över, som du kan njuta av. Du betalar hyran och det blir pengar över. En god vän hör av sig efter lång tystnad, ni kommer skrattande överens om att gå på öl. Ditt favoritlag vänder en lång förlustsvit genom att klå ärkerivalen i ett hett och spännande derby.

Där någonstans smyger tanken in. Nu har du det för bra. Något kommer att hända snart. Balansen i universum kräver det. Du ska inte tro att du är något, att du har rätt till lyckan, att den består.

Du börjar se dig oroligt över axeln, undrar när den skall komma.

Olyckan.

Det som du tjänat ihop till genom den senaste tidens framgångar.

Varför är det så?

Klarar vi inte av att vara lyckliga? Visst kommer väl denna undergångskänsla inifrån oss själva? Eller finns det en naturlag som upprätthåller ”balans”? Jag vill ju inte tro det.

När jag gick i andra klass hade jag en allvarlig diskussion med min klasslärare. Hon menade att lycka kan vara ett permanent tillstånd. Jag hävdade att livet behöver dalar för att kunna ha toppar. Enligt mitt då åttaåriga jag vore en rak livslinje lika med döden.

Visste jag vad jag talade om? Var det olyckan jag manade fram?

Idag tror jag inte på konstant lycka, det låter jobbigt. Men jag vill inte tro att vi måste lida en himla massa, att det är vår ödesbestämda lott. Jag är betydligt osäkrare på det här än då, när jag förklarade för min lärare hur det hela ligger till. Hon förstod mig aldrig.

Förstår du?

Johanni

#Blogg100