Rivet ur arkivet: vi hade aldrig nåt att säga till om.

ado

Skrivet hösten 2012.

I måndags träffades vi för sista gången. Platsen var ännu en gång EKs tjusiga mötesrum mitt i stan. Där satt vi runt bordet med vårt kaffe och våra små bakelser.

Man äter gott på de här mötena.

I och med att vi kanske skulle få påverka utformningen av det färdiga förslaget hade gruppen fått ytterligare några nya ansikten runt bordet. Under de möten jag har varit med på (detta var det tredje) har gruppen skiftat lite varje gång.

De två utredarna repeterade vad de kommit fram till, samma förslag som vid förra mötet. Studiesedlar och utbildningskonton kunde prövas, menar de. Jo, visst sa de att diskussionen hade påverkat dem, och att några saker nu var utvecklade.

Handen på hjärtat, jag såg ingen skillnad.

Diskussionen under mötet reflekterade ganska mycket samma saker, positionerna var välkända och har inte förändrats. Argumenten upprepades. Men det som kom att störa mig mest och fundera över betydelsen av att sitta med i arbetsgrupper/referensgrupper var en kommentar som kom ungefär halvvägs i mötet. En av deltagarna frågade var resultaten från förra träffens förslag fanns i det nya förslaget. Hon tyckte inte att våra idéer syntes någonstans. Jag insåg att jag höll med henne, och det gjorde mig lite arg. Satt vi här bara för att legitimera någon annans idé? Jag förstår att det här med att påverka är en subtil konst. Det är också klart att frågan om nationella utbildningskonton delar åsikterna, det finns både förespråkare och motståndare. Alltså kan vi inte, och ska vi inte, som grupp skriva förslaget. Det är utredarnas jobb. Men vad är det då vi skall göra? Alla berörda parter har skickat in skriftliga uttalanden för länge sen (som inte heller syns i förslaget). Diskussionerna har varit intressanta och givande, åtminstone en del av dem. De har hjälpt mig att förstå komplexiteten och några konkreta förslag som faktiskt skulle kunna hjälpa har sett dagens ljus. När vi fått chansen har gruppen varit kreativ och diskuterande, i sann folkbildaranda. Som du kan tänka dig känns det därför märkligt att inget av det syns. Har vi alltså suttit och talat för kråkorna?

Jag är tveksam, har vår gemensamma arbetstid (för vi är många, mötena har varit flera och långa) använts på ett vettigt sätt? Jag tror inte det.

Under åren har jag lärt mig att demokrati tar tid, att utformande av förslag och åsikter är en långsam process. Det finns inga genvägar. Sällan finns det enkla svar som alla kan vara överens om. När någon vinner är det på bekostnad av någon annan. Så komplext har samhället blivit.

Detta är helt ok, jag förstår att det måste vara så.

Men, det är något annat än den känsla jag fick efter dessa möten.

 

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s