Giv akt! Han sitter i sjömannens trädgård. Det är vackert väder här idag. De skrattar. God dag! Jag kommer från Hagsätra. Min man Herrman har skickat mig. Smeksamt leker Kristina med orden, leder oss, förleder oss. Och som vi vill bli ledda! Salen är andäktig. Därframme i lådan, (är det en kista?) står systrarna Ekblad och spelar Idlaflickor. Här, i de röda obekväma stolarna sitter vi och funderar på livet. Kristina är svart, mörk, och ordskicklig. Hennes livs erfarenhet utgjuts på scenen, och vi vill ha det. Jag tycker hon är modig som vågar. Jag tycker jag förstår henne bättre nu. Hon kommer nära, och hon talar till mig. För en stund glömmer jag bort mig själv. Jag är inte längre trött. Jag är inte längre stressad. Jag är inte längre. Och vad mer kan man begära av konsten? Den leder oss vilse, en yster dans. Den leder oss hem, en ringlande väg. Den fastnar i håret, en snårig skog.

Och det hela är över på en timme. Jag ser mig om. Fastnade skrattet i halsen? För ett ögonblick så tror jag det. Jag känner, eller vill känna, samhörigheten, närheten. Fast vi lever på olika planeter. Jag vill kunna ta på det offentliga rummet. För det är jag Kristina Lugn och systrarna Ekblad tacksam.

Utanför scenens rum, allt är som vanligt. Eller, om något förändrats syns det inte. De viktigaste förändringarna är de vi aldrig ser. Hur saken gled oss ur händerna, hur håret grånade. Hur fåglarna upphörde med sin sång.

Johanni

#Blogg100