Det blir kvällning, ljuset sjunker. Vinden stillnar. Trädens toppar mörka kolumner som omsluter oss. Fågelkvitter skvallrar om ett intensivt liv, som vi inte kan se. Det prasslar i löven och det torra gräset, kanske är det skogsmöss. Vågorna slutar slå mot strandklippan, kluckandes ersätts av tystnad.
Ute på sjön kacklar några svanar högljutt, försöker lyfta. I stillheten hörs deras vingklafs mycket tydligt, trots att de är på andra sidan.
Det tar lite tid att vänja sig. Tystnaden är ett tillstånd, också det fullt av liv och rörelse. Det är bara på ett annat plan, i en annan hastighet. Det är säkert en av anledningarna till att så många söker sig ut till naturen. Kontrasten är slående.
Det blir mörkare, en djupare skymning.
Plötsligt hörs ett skrik från dunklet. Som när en kvinna sticks med kniv. Eller en vild plågad hund fastnar med tassen i en rävsax. Det är ett isande ljud. Så hörs det igen. Fyra eller fem gånger hörs skriket. Sedan, tystnad.
Det är försvunnet lika fort som det dök upp. Var det ens där på riktigt?
Men jo, hunden började skälla. Kanske fick den vittring, kanske reagerade den på ljudet.
Det kryper i nacken. Ljudet lät så mänskligt. Är det någon där ute?
Det som kändes lugnande blir plötsligt lite hotfullt. Snabbt fokuserar hjärnan på möjliga faror, äldre instinkter slår till, men vet inte riktigt vart de skall ta vägen.
Fem minuter senare har allt återgått till det normala. Ljudet kommer inte tillbaks, ingen kommer, tystnad. Hjärnan börjar spela upp vad den hörde. Söker en förklaring, något som hjälper att släppa taget om det.
Lommarna ute på sjön börjar sjunga.
En bil kör förbi.
Tévattnet kokar, dags för kvällsmat.
Jag tänker det som händer i skogen, stannar i skogen.
Johanni
#Blogg100
Hittat På 
Vackert! Visst är det så att tystnaden så väldigt snabbt bryts och tydligast blir det om det blir ett högt ljud. tystnad kan tillåta fågelkvitter och vågskvalp men inte skrik. Vi uppmärksammar inte heller lika snabbt när det blir tyst som plötsliga ljud och det är också intressant för varför är tystnaden så smygande?
GillaGillad av 1 person
Precis. Det är säkert äldre delar av vår hjärna som tar över, och sätter oss på alert/spänn. Liksom dofter kan påverka oss utan att vi är riktigt medvetna om det. Alltid en bra påminnelse om hur mycket djur vi är.
GillaGilla
Jag hade lätt kunna fantisera fram de där skriken. Jag är rädd för skogen. Mina tankar i skogen är helt opålitliga. Hoppas dina är det med.. otäckt!
GillaGilla
Det sägs ofta att finnar är ett skogsfolk, och även om jag nu är minst halvsvensk känns det som om skogen är något jag borde klara av. Ändå är min barndoms mardrömmar just skogsrelaterade, en flock vargar, som hinner ikapp. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för skogen, jag tror inte det. Men jag är inte helt säker.
GillaGilla
Det kan ha varit ett skällande rådjur. Det låter som barnskrik – alldeles förfärligt hjärtskärande! Välskrivet om hur skogen väcker våra sinnen och instinkter.
GillaGilla
Ah, det visste jag inte. Jag googlade sedan på olika ljud, och vad folk hade skrivit, men när jag kom till rävskrik fick jag sluta, för hunden blev hispig.
GillaGilla
Ja, nu lyssnade jag på ett skällande och ett skadat rådjur, och det var faktiskt ganska likt!
GillaGilla
Så vackert – tack för att du delar dina vackra, lockande och suggestiva blogginlägg!
GillaGilla
oj tack! 🙂
GillaGilla