Vi tar skeden vid hornen och med några snabba puckar är vi framför konst. Sista mars öppnade ARS17, den stora nutidskonstutställningen i Helsingfors. Spel, nät, globalisering och nätverk har varit stickord då utställningens kuratorer kutat jorden runt i jakt på nuet.

Jag börjar lite försiktigt, och känner att det finns ett motstånd. Ett vattendrag som skall korsas. Där ute, jobbvardagen. Här, konst. Och sådan som inte stryker medhårs, inte öppnar sig villigt snabbt och glatt. Istället några sådana verk som gör kulturfientliga överförtjusta, då de får vatten på sin kvarn. Om jag vore hr ensam skulle jag betrakta dem längre, se om jag kunde hitta en ingång, om det blev ngt eko. Men nu är vi med jobbet, och då ser jag också med deras ögon. Jag blir extra känslig och kritisk, även om jag lyckas hålla mun. För jag vet inte själv ännu vad jag tycker, men också jag kan raljera iväg om jag inte är vaksam. Det är så lätt.

Så tacksamt.

Nej, det där ser ju inte klokt ut. Vad ska det förställa?

En vanlig försvarsmekanism, och en helt förståelig sådan. Samtidskonst kan lätt lämna en i sticket med darr på manschetterna.

Utställningen fyller hela Kiasma, och på nästa våning blir det lite fniss och en längre stopover.

Sedan släpper det. vi har stigit över tröskeln, och är (tror jag) mer mottagliga.

Allt behöver en inte förstå. Men det som är oförståeligt är svårnåeligare, och då hjälper det om verket väcker känslor, eller andra reaktioner.

Vi går igenom verk efter verk, och mycket fastnar. Mycket är på pricken. Mycket är sådant som jag vill komma tillbaka till, i lugn och ro. Studera. Meditera. Reagera. Konstruera. Bygga vidare på.

Så är konst när den är som bäst. Ett värde i sig, vackert eller fult, genomtänkt eller hafsigt. Bränsle för sinnet. En helhet eller ett försök. en fullträff eller en komocka.

Johanni

#Blogg100