Så sitter man där igen. Lite efter. Och tänker att kunde jag gjort annorlunda? Vilka val borde jag ändra på, för att inte halka efter? Är det en naturlag, eller var det jag?

Jag har länge tänkt att kroppen har en slags inbyggd skyddsmekanism. Ibland slår den av brytaren. När det blir för mycket, när jag inte hinner, och/eller kroppen inte orkar med, då spelar det ingen roll vad jag försöker. Kroppen lyder inte i alla fall. Den låter mig kanske slå på datorn, men inte göra ngt vettigt arbete. Det är de gångerna då jag slösurfar, putsar en profilbild, eller rensar i bokmärkena. Jag kommer så långt som till skärmen, men där är det stopp.

Hjärnan vägrar helt enkelt att fortsätta.

När det gäller ork och kondition är det väl så att kroppen aldrig helt tar ut sig själv, den sparar energi för verkliga nödsituationer. Det är den reserven som de gäller att lära sig att ta lite mer av, eftersom kroppen verkar lägga undan onödigt mycket. Jag har tänkt att de toppidrottare som plötsligt segnar ner döda kanske har tagit ut 101% av kroppens kapacitet, medan jag som otränad och ickeatletisk kanske bara kan ta ut 65-70% (eller mindre)

Kanske har hjärnan samma slags skyddsmekanism, som skall förhindra burnout, eller hjärnutmattning.

I alla fall har jag lärt mig att det inte är mycket att göra åt. När muren kommer emot står den fast. Och där tror jag kroppen vet vad den gör, hur stressande och irriterande det än kan kännas i ögonblicket.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100