Som stora vita snöflingor faller de mjukt mot marken, mina idéer. De kommer oftast just som snöfall, en massa på samma gång. De fyller landskapet och täcker marken. Ingen är den andra lik. Om du kramar ihop dem får du en snöboll eller en skulptur. Om du ignorerar dem smälter de bort och försvinner. Som om de aldrig varit där.

De är sköra, men behöver bara lite uppmuntran för att fyra av på alla cylindrar. När man tar upp dem fnissar de och sprakar lite.

De kommer objudna och de tränger sig på, vill ha uppmärksamhet. De är opraktiska, men ljuvliga. Utan att tveka slösar de med sitt ljus, dansar glatt ner från himlen nånstans. Blott en kort tid finns de hos mig, sedan hjälper de jordens växter att växa.

När de komposterats händer det att de besöker mig i drömmar. Då förklädda nästan till oigenkännlighet.

De är inte hotfulla, inte dominerande. De är ett slags bakgrundsbrus, vars tinglande påminner om musik du nästan känner igen.

Efter ett gott samtal, en medryckande film, en bra låt, ett par öl, en stark konstutställning dräller de ner i massor, fyller mina inre landskap. Då bjuder de upp till dans, och jag låter mig ofta ryckas med. För, när de kommer är det det roligaste jag vet.

Johanni

#Blogg100