Det märks med en gång. Ett par dagar, och stapeln sjunker. Inte för att den är hemskt hög från början, men ändå. Jag har alltid sagt mig själv att jag inte skriver för alla andra. Jag skriver för mig själv. Och så är det ju. Delvis. Men, sen när det börjar komma några läsare, efter mycket marknadsföring och läsande/kommenterande av andras bloggar, då känns det plötsligt lite annorlunda. Du ser att stapeln sjunker genast jag inte skriver på en dag eller två.

Och det triggar, det är bra. Jag vill ha upp stapeln igen. Visst är det nånslags egostrykning, men so what? Det är mitt liv, eller hur?

Och då undrar jag, varför går det så snabbt? Jag läser då och då flera år gamla inlägg och ler. (Nej, inte bara mina egna, så egofokuserad är jag INTE). Men av någon anledning är det gamla föråldrat. De finns inte.

Bara det senaste är intressant.

Som om det fanns ett bäst-före-datum för tankar, idéer, insikter.

Visst blir vissa saker föråldrade (kläder, frisyrer, tempot i film…) men de är inte mindre intressanta för det. Så varför denna jakt på det nyaste?

Jag erkänner, jag är likadan. Sugen på det nya, alltid på jakt. Men jag tror det kan komma tillbaks och bita oss i svansen (om vi hade någon).

Visst förstår jag stressen. Det är mycket som lockar och pockar på vår uppmärksamhet. Bara det som flyter längst upp på ytan syns. Det går att greppa.

Och jag skulle vilja att det var annorlunda. Att det fanns tid för alla de där lite äldre tankarna. Att det inte var så bråttom jämt. Jag måste säkert börja med mig själv. Om jag bara visste var jag ska börja.

Har du förslag?

Johanni

#Blogg100