Cyklar genom stan. Tidig morgon. Funderar först på om jag ska orka. Regn och blåst utlovats. Och kyla. Visst tycker väl kroppen att en bussresa in är så mycket skönare?

Men sen sover jag gott, vaknar ganska utvilad, och känner att ett cykeltur, det är nog grejen.

Det är inte långt, och det är inte tungt, men det är åndå uppförsbacke, ska jag iddas, ska jag orka? Samma sak när jag funderar på att fara till simhallen.

Varför finns det där motståndet där? Jag vet ju att jag mår bra, och har aldrig ångrat när jag väl kom iväg.

Är det bara djupt inrotade gamla dåliga vanor, är det att jag till naturen är lat (det är jag ju), eller vad?

Folk här är förbannade på de gröna, som nu är näst största parti i Helsingfors. De har inte en aning, de är maktfullkomliga, de är klåpare, osv osv. De många turerna kring metrobygget ger vatten på kvarnarna. Se där, de vet inte vad de gör.

Själv märker jag att det nu finns fungerande cykelvägar genom stora delar av stan, något som inte fanns för 5-10 år sedan. Så visst har de fört med sig gott också, även om de inte är några frälsare som befriar oss från all världens vedermödor. Till det är de alldeles för mänskliga. Tror jag.

Regnet låter bli att falla just då jag cyklar, men ger ändå luften den där sköna friska känslan. För en allergiker är det rena mannan. Därför delar jag jordbrukarnas längtan efter regn, som sköljer bort vårdammet och mycket av pollen och annat som kliar så vansinnigt i näsan den här tiden på året.

Johanni

#Blogg100