Systrarnas skog

chaired

Giv akt! Han sitter i sjömannens trädgård. Det är vackert väder här idag. De skrattar. God dag! Jag kommer från Hagsätra. Min man Herrman har skickat mig. Smeksamt leker Kristina med orden, leder oss, förleder oss. Och som vi vill bli ledda! Salen är andäktig. Därframme i lådan, (är det en kista?) står systrarna Ekblad och spelar Idlaflickor. Här, i de röda obekväma stolarna sitter vi och funderar på livet. Kristina är svart, mörk, och ordskicklig. Hennes livs erfarenhet utgjuts på scenen, och vi vill ha det. Jag tycker hon är modig som vågar. Jag tycker jag förstår henne bättre nu. Hon kommer nära, och hon talar till mig. För en stund glömmer jag bort mig själv. Jag är inte längre trött. Jag är inte längre stressad. Jag är inte längre. Och vad mer kan man begära av konsten? Den leder oss vilse, en yster dans. Den leder oss hem, en ringlande väg. Den fastnar i håret, en snårig skog.

Och det hela är över på en timme. Jag ser mig om. Fastnade skrattet i halsen? För ett ögonblick så tror jag det. Jag känner, eller vill känna, samhörigheten, närheten. Fast vi lever på olika planeter. Jag vill kunna ta på det offentliga rummet. För det är jag Kristina Lugn och systrarna Ekblad tacksam.

Utanför scenens rum, allt är som vanligt. Eller, om något förändrats syns det inte. De viktigaste förändringarna är de vi aldrig ser. Hur saken gled oss ur händerna, hur håret grånade. Hur fåglarna upphörde med sin sång.

Johanni

#Blogg100

 

 

Mitt jobb, explained

25

Här en kort text som förklarar det som är svårt att förklara.

Typical folkbildning!
We come from a part of the world some call cold. There are people that believe ice bears roam our streets. Folkbildning is a part of what is sometimes called the “Nordic Model”. We are proud of our achievements, but bragging is not in our nature, so we do not know how to best explain what we have without sounding too selfconcious or proud.

(Say after me: Vapaa Sivistystyö. Good. Now say: Folkeopplysning. Now say Alþýðufræðsla . After a democratic vote we decided to now use the term FOLKBILDNING! )

Folkbildning can be

  1.      individuals in a group
  2.      curious minds in active bodies
  3.      where you can agree to disagree
  4.      my desire to learn
  5.      learning by doing
  6.      learning by laughter
  7.      a chance to discover yourself, your neighbor, and everyone else
  8.    everywhere
  9.    open to all – even to you!
  10.  easy to access
  11.  the smell of coffee and cinnamon rolls
  12.  the chats we have, the books we read, the thoughts we get
  13.  your life, your ideas, my reactions
  14.  a warm house during the cold long winter
  15.  empowering you to participate in society
  16.  where we decide ourselves what to learn
  17.  learning because you wish, want and can
  18. learning to develop democracy
  19. fighting prejudice, mine and yours
  20. the biker meeting the granny

21 a place to make your voices heard

22 Nordic lust

23 the local meeting place

24 the first step in a new direction

25 a lifelong learning
So what was that all about?
When we tried to translate ”Folkbildning” we ran into a wall. The concept could be called “popular enlightenment” or “Nordic enlightenment”. Some even call it non-formal adult education. To explain this phenomena, a Nordic group of adult educators have set up these statements on what typical folkbilding really could be.

A typical trait in the Nordic Countires is that the state provides financial support to folkbildning. It is generally agreed that folkbildning should be run separately from the state, but be financed by public funds. The importance of folkbildning to the Nordic societies is recognized by all political parties. Folkbildning is a cornerstone in our civil society and thus crucial for democracy.

Rivet ur arkivet: vi hade aldrig nåt att säga till om.

ado

Skrivet hösten 2012.

I måndags träffades vi för sista gången. Platsen var ännu en gång EKs tjusiga mötesrum mitt i stan. Där satt vi runt bordet med vårt kaffe och våra små bakelser.

Man äter gott på de här mötena.

I och med att vi kanske skulle få påverka utformningen av det färdiga förslaget hade gruppen fått ytterligare några nya ansikten runt bordet. Under de möten jag har varit med på (detta var det tredje) har gruppen skiftat lite varje gång.

De två utredarna repeterade vad de kommit fram till, samma förslag som vid förra mötet. Studiesedlar och utbildningskonton kunde prövas, menar de. Jo, visst sa de att diskussionen hade påverkat dem, och att några saker nu var utvecklade.

Handen på hjärtat, jag såg ingen skillnad.

Diskussionen under mötet reflekterade ganska mycket samma saker, positionerna var välkända och har inte förändrats. Argumenten upprepades. Men det som kom att störa mig mest och fundera över betydelsen av att sitta med i arbetsgrupper/referensgrupper var en kommentar som kom ungefär halvvägs i mötet. En av deltagarna frågade var resultaten från förra träffens förslag fanns i det nya förslaget. Hon tyckte inte att våra idéer syntes någonstans. Jag insåg att jag höll med henne, och det gjorde mig lite arg. Satt vi här bara för att legitimera någon annans idé? Jag förstår att det här med att påverka är en subtil konst. Det är också klart att frågan om nationella utbildningskonton delar åsikterna, det finns både förespråkare och motståndare. Alltså kan vi inte, och ska vi inte, som grupp skriva förslaget. Det är utredarnas jobb. Men vad är det då vi skall göra? Alla berörda parter har skickat in skriftliga uttalanden för länge sen (som inte heller syns i förslaget). Diskussionerna har varit intressanta och givande, åtminstone en del av dem. De har hjälpt mig att förstå komplexiteten och några konkreta förslag som faktiskt skulle kunna hjälpa har sett dagens ljus. När vi fått chansen har gruppen varit kreativ och diskuterande, i sann folkbildaranda. Som du kan tänka dig känns det därför märkligt att inget av det syns. Har vi alltså suttit och talat för kråkorna?

Jag är tveksam, har vår gemensamma arbetstid (för vi är många, mötena har varit flera och långa) använts på ett vettigt sätt? Jag tror inte det.

Under åren har jag lärt mig att demokrati tar tid, att utformande av förslag och åsikter är en långsam process. Det finns inga genvägar. Sällan finns det enkla svar som alla kan vara överens om. När någon vinner är det på bekostnad av någon annan. Så komplext har samhället blivit.

Detta är helt ok, jag förstår att det måste vara så.

Men, det är något annat än den känsla jag fick efter dessa möten.

 

Fram tid

shadow

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Bonus: Tid i kosmos

Johanni

#Blogg100

För bra

goody

Du kör genom en grön våg och plötsligt är du redan halvvägs. Du kommer i tid till det populära kaféet och det finns ett fönsterbord ledigt. Kaffet är precis lagom varmt och känns som silke, men med lite bett. Du går in i butiken och hittar ett par skor som faktiskt passar. Du lämnar in din uppsats med två dagars marginal och har plötsligt tid över, som du kan njuta av. Du betalar hyran och det blir pengar över. En god vän hör av sig efter lång tystnad, ni kommer skrattande överens om att gå på öl. Ditt favoritlag vänder en lång förlustsvit genom att klå ärkerivalen i ett hett och spännande derby.

Där någonstans smyger tanken in. Nu har du det för bra. Något kommer att hända snart. Balansen i universum kräver det. Du ska inte tro att du är något, att du har rätt till lyckan, att den består.

Du börjar se dig oroligt över axeln, undrar när den skall komma.

Olyckan.

Det som du tjänat ihop till genom den senaste tidens framgångar.

Varför är det så?

Klarar vi inte av att vara lyckliga? Visst kommer väl denna undergångskänsla inifrån oss själva? Eller finns det en naturlag som upprätthåller ”balans”? Jag vill ju inte tro det.

När jag gick i andra klass hade jag en allvarlig diskussion med min klasslärare. Hon menade att lycka kan vara ett permanent tillstånd. Jag hävdade att livet behöver dalar för att kunna ha toppar. Enligt mitt då åttaåriga jag vore en rak livslinje lika med döden.

Visste jag vad jag talade om? Var det olyckan jag manade fram?

Idag tror jag inte på konstant lycka, det låter jobbigt. Men jag vill inte tro att vi måste lida en himla massa, att det är vår ödesbestämda lott. Jag är betydligt osäkrare på det här än då, när jag förklarade för min lärare hur det hela ligger till. Hon förstod mig aldrig.

Förstår du?

Johanni

#Blogg100

Se språket

kinesiska_tecken

Det blir en stillsam söndag i Stockholm. En sån där jag tycker om. Samtal, lite promenader, ivriga försök att borra hål i en bångstyrig cementvägg (väggen 1 – borren 0). Ute har värmen smugit sig fram och det gör fåglarna här alldeles vilda. De kvidevittrar likadant som hemma i Helsingfors. Vilket får mig att tänka. Hur är det nu, kvittrar finska fåglar på finska (eller finlandssvenska)? Förstår en fågel från Finland vad en från Sverige säger? Jag menar, vi har ju till och med olika teckenspråk!

Eller, är det så att fåglarna aldrig hade något Babels torn? Har de sina vingar att tacka för ett universellt språk? I så fall, tänk vad mycket vi har att lära av dem! Oj vad världen skulle se annorlunda ut om vi alla talade samma språk. Visserligen kulturellt fattigare, men vi skulle också på plussidan ha tyngande fördelar.

Samtidigt skulle förstås en massa tolkar och översättare bli arbetslösa. De skulle driva i stora horder på gatorna och antasta folk med löften och hot på språk som ingen förstod. Marknaden för böcker, filmer och musik skulle se rätt annorlunda ut. Och vad med tidningar? Skulle vi ändå ha lokala blaskor som DN och SvD? Vi skulle spara en himla massa papper då garantibevisen och användarmanualerna inte längre skulle bli så tjocka.

Kanske skulle större kulturer komma att dominera kulturbranschen än mer, då språkbarriärerna försvunnit och allt blivit en global marknad. Vi är där ju nästan redan nu, eller hur?

Frågan är också vilket detta universella språk skulle vara. Engelska? Det har jag svårt att tro? Kinesiska? Nja, kanske inte.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

I denna virvel

cityswirl

Vandrar genom stan som vaknar av våren och värmen. Överallt byggs det, allting är alltid på hälft. Mitt i allt detta krocken mellan minnen av något som varit och intrycken från det som är. Förra veckan halkade jag in på en dokumentär om den nya staden, om urbana miljöer och hållbara lösningar. En av personerna hade flyttat ut i ödemarken. Han satt där och lyssnade på tystnaden, levde ett minimalistiskt liv.

Jag sitter på en bänk i staden och låter ljuden skölja över mig. I varje minut en berättelse som utspelar sig. Det är fascinerande och underhållande. Det är som att livet känns. Jag kan inte riktigt uttrycka det annorlunda.

Detta är något jag ofta återkommer till. Det lite absurda i att dimpa ner mitt i en annan vardag och vandra omkring. Det kunde lika gärna vara på Mars. Det är inte bättre, eller sämre, än hemmavid. Det är bara lite annorlunda, och trots att skillnaden inte är stor känner jag av den, är medveten om den. Kanske är det just därför den är så kännbar. Kanske är det just detta som är essensen av att resa, få ett avbrott, dimpa ner.

Visst hjälper det att jag varit här förr, att vi har en historia, platsen och jag. Och visst hjälper det att jag har familj och vänner här.

Inte desto mindre.

Det fungerar. Det sätter igång flera processer, ger intryck. Det fyller på.

Och då behöver det inte vara långvarigt för att fungera. En långhelg räcker bra.

I något skede kommer mättnaden, sedan avtar effekten långsamt, ett nytt balansläge uppstår.

Lite som början på en resa då allt och alla är superintressant hela tiden, för att med tiden bli ännu ett snarlikt landskap, insikt, minne.

I denna virvel, med ena foten på jorden, är det skönt att leva.

Johanni

#Blogg100

Problemlösarträff i republikanskt sällskap

akkurat

Flyger över till Stockholm. Det är kortare mellan Stockholm och Helsingfors än mellan Vasa och Helsingfors. Det är rätt sjukt, egentligen. Landar i ett vimmel av lördagsglada människor. Alla är på väg någonstans. Tar tunnelbanan till Slussen, på Söder är gatorna om möjligt ännu mer fyllda av glada, pratiga människor. Går nerför backen och kommer till Hornsgatan. Går ett kvarter, sedan är jag framme. Vid Akkurat. Ett paradis för öldrickare, säger G. Och ett föredetta stamställe från tiden han jobbade vid SKL. Inte så konstigt. G gillar sin öl, och det här är vägg i vägg. Vi prövar oss igenom flera svenska microbryggerier. De har alla olika karaktär, men de har en sak gemensamt. De är alla goda.

Så där sitter vi några timmar och förbättrar världen. Det är synd att inte fler lyssnade, för då skulle vi åstadkommit ännu mer. Nu fick vi nöja oss med en lite anspråkslös start. VI bestämde att folk ska sluta vara så gnälliga offerkoftande. Med en sådan galant manöver lyckades vi öka lyckan på jorden märkbart. Vi tyckte också att det är alldeles för mycket tal om vädret. Vad är det med människor och vädernoja? En tredjedel av sällskapet uttryckte den bestämda åsikten att det är Luthers fel. En var lite osäker, och en tredjedel menade att vi har bonderötterna kvar i oss. Det fanns en tid, förklarade vi, då väder och vind verkligen spelade roll. Vi minns den tiden, och beter oss som om vi fortfarande befann oss i den.

Vilket vi inte gör.

När det väl var avklarat gick vi igenom kungahusen, och uttryckte vårt missnöje med vgurra. Ja, egentligen började vår litania där, men den växte sedan snabbt åt alla håll och kanter. Den enda rojala person som möttes av vår acceptans var Margrethe II.

Jag hade alltså bänkat mig invid två benhårda republikaner. Det gav mig orsak att berätta om vår bortgångne landsfader Koivisto. Vi höll alla med om att han förtjänade vår respekt.

Sedan försökte vi komma på vilken svensk politiker som skulle erhålla samma universella aktning vid sin bortgång, och vi kom fram till den trista slutsatsen att ingen alls. Någonting har alltså hänt i svensk politik, och inte till det bättre.

Vid det här laget hade klockan hunnit bli såpass mycket att mina dryckeskamrater måste hasta iväg till konsertlokalen för att beta av ännu en levande legend, innan det skulle vara försent.

Själv gav jag mig av mot min airbnb, till en början genom att tunnelbana till Hallonbergen.

Imorgon väntar nya äventyr i den kungliga huvudstaden.

Godnatt, vänner!

Johanni

#Blogg100

Arbetsdag inom fria bildningen

work

Dagen började med att läsa ikapp lite från epost-högen, och åtgärda några riktiga bråttom-saker. Sedan hade vi träff med itslearning.com som visade en demo på hur vi skulle kunna använda deras läroplattform. Det blev en intressant diskussion där mänga möjligheter blev synliga. Just för att vi utgick från plattformen och gick igenom möjligheter rent konkret blev det lättare att se vad vi skulle kunna göra. Nu är sedan frågan om våra medlemmar är lika intresserade, eftersom de skulle vara de huvudsakliga användarna av systemet,

Lagom till att vi slutade var det dags för mig att hjälpa medlemmar i arbetsgruppen som tar fram rekommendationer för arbete med grundläggande färdigheter att använda slack. Jag har passat på att själv läsa in mig just för att kunna ge handledning. Det gick bra, jag kontaktade två medlemmar i nätverket genom att rings upp dem på slack och gå igenom några grundfunktioner. De senaste veckorna har jag tittat lite på alla tillägg man kan applicera, och om jag hade mer tid skulle jag definitivt testa många av dem.

Plötsligt var det sedan dags för möte i adobe connect med Badge Finland-gruppen. Nu talade vi främst om kommunikation utåt. Flera idéer kom fram, och före sommaren kommer vi att ha infomaterial och början till konkreta erbjudanden om hur och på vilket sätt intresserade kan delta i utvecklandet och byggandet av OpenBadges-gemenskapen i Finland.

Jag fick sedan hoppa ur mötet just före slutet, eftersom vi hade ett projektmöte i google hangout med vårt nordiska open badge-projekt. Dagens möte ägnades helt åt att diskutera hur vi kan och ska koppla våra planerade 9 open badges till EQF. Det var en bitvis svår, men mycket intressant diskussion, där det visade sig att vi tolkat ramverket på ganska olika sätt. Vi vände och vred på definitionerna och diskuterade konsekvenser av olika val vi kunde göra. till slut kom vi fram till en lösning som ger oss en möjlighet att komma vidare, det kändes konstruktivt och bra.

Vid det här laget hade eftermiddagen slagit till med full kraft, och huset jag jobbar i börjat tömmas på folk, det är ju fredag. Jag tog en snabb sen lunch och satte mig sedan med kvittoinfernot. Administration är det jag är sämst på, alltså sådan som handlar om kvitto- och arbetstidsredovisning. De hopar sig därför, och gör det hela än motigare. Efter att ha suttit och petat med en månads kvittoredovisning i en timme kände jag att hjärnan började vara rätt mosig. Klockan var då 6. Jag lät de kvarvarande 2 månadernas oredovisade kvitton ligga framme på bordet så att jag inte skulle kunna slingra mig undan nästa gång jag kliver in på kontoret. Jag släckte lampan och satte mig på cykeln hem.

Jag njuter fortfarande av att cykla. Det är inte hemskt långt, men det känns så bra i kroppen att få röra sig lite.

Väl hemma planerar jag för resan till Stockholm, som inleds redan imorgon.

Detta var en rätt typisk arbetsdag i mitt liv för tillfället. Plus en massa uppdateringar på sociala medier, främst twitter. Men allt det tänkte jag spara till en annan post, då jag går igenom vilka alla verktyg jag använder, i vilka kanaler, varför, och med vilket resultat.

Hur såg din fredag ut?

-Johanni

#Blogg100

Att tycka om

tyckaom

Jag tycker om

att gosa med hunden

att läsa en bra bok

att diskutera boken med andra

att laga mat

att cykla

att lära mig nya saker

att simma

internet

att berätta

att undervisa

att diskutera

att segla

att resa

att vara med i direktsänd radio eller TV

att ta det lugnt en hel söndag

att utveckla nya saker

att läsa tidningen på morgonen

att träffa vänner

rött vin (ekologiskt)

whiskey (mest single malt)

öl (mest från mindre bryggerier, gärna IPA eller APA)

att se på fotboll

att träna juniorlag i fotboll

att bo i Finland

att gå på bio

att föreläsa

att testa gränser

att få vara kreativ & skapande

att blogga

Och det här vara bara vad jag kom på under fem minuter. Vilka saker tycker du om?

Johanni

#Blogg100