Att ta det för givet

eller

Det är lite svårt att veta vad man ska tro. De senaste dagarna har det snöat ymnigt, flera gånger om dagen. Vinden ute kommer direkt från Nordpolen, så den är kall. I mitten på maj.
Vår sorglustiga regering går kräftgång och privatiserar vad de hinner, tar åt sig äran för minskande arbetslöshet, ror och hopar samtidigt kring vårdreformen och en massa annat.
Kylan till trots cyklar jag nu varje dag till jobbet. Det är fortfarande motigt, men det känns så himla bra.
Trump skandalerar igen genom att sparka FBI-chefen, som just undersökte påstådda kopplingar mellan honom, hans medarbetare, kollegor, underlydande, och Ryssland. Nu kanske han fått mäktiga fiender inom det egna partiet (inget nytt i sig).

På jobbet firar vi flera framgångar, nu senast med två sinsemellan mycket olika men båda framgångsrika webinarier. Det motiverar till att försöka mer, bli ännu bättre.

Finland segar sig fram i hockey-VM, kvällens match mot Slovenien var bitvis osannolikt pinsam. Slutresultatet 5-2 gav lite ljus i mörkret, men lejonen gör det verkligen inte lätt för sig i år. Samtidigt är det någon som glatt utropar att Lejonen i och med detta ger oss spänning för hela slanten, också i grundserien, och det är ju onekligen sant. Det går inte att ta något för givet.

Vad jag försöker säga med denna radiramsa är hur motsägelsefull vardagen är. Det är inte svart eller vitt, det är alla färger på en gång. Nynazister attackerar en demonstration i Sverige. Jag menar, VA? Le Pen förlorar i Frankrike, liksom Geert Wilders i Holland. Engelsmännen tycks inte riktigt veta vad de skall tycka om den brexit de röstat fram. Att missnöjet med EU var stort och sedan många år underblåst av massmedia vet vi. Vad som händer nu är ett drama inför öppen ridå. Den politiska pendeln fortsätter svinga, och inget är ännu förlorat bortom räddning.

Asylpolitiken, eller bristen på sådan får mig och många andra att må så dåligt, och känna oss så maktlösa. Samtidigt, alla berättelser om solidariteten, vänskapen, viljan att hjälpa. Att finnas till där.

Jag hittar nya appar att lära mig, nu senast tubebuddy, ett verktyg för att optimera youtube-videors synlighet och räckvidd. Världen går inte under, den går inte åt ett håll. Den går åt många håll samtidigt.

Kanske är det en bra sak?

Johanni

#Blogg100

Vid 1

raderna

Utetemperaturen och klockan visar på samma sak. 1. Jag borde ha gått och sova för länge sedan. Men jag skulle bara. Och plötsligt. Förr kunde det vara en film eller tv-serie som jag fastnade i, och så gick timmarna. Nu är det nätet. Det är någon ny app att testa, någon outrageous viral sak, putsning i arkiven oj titta här, den måste jag dela. Och så hakar jag fast i en podd (Note to Self), fast jag verkligen borde veta bättre.

Men det är något som suger in. Dopamin nickar du kanske självsäkert.

Ja, kanske det. Även om jag inte är helt övertygad om att kemi alltid förklarar allt. Det är också en livsstil, en (o)vana. Ett sätt att fördriva tid. Där tv förr var first screen till datorns second är det nu ombytta roller. TVn står oftast och samlar damm. Utom när det är fotboll eller hockey förstås. Vid framför allt hockey-VM samlas hela klanen fortfarande troget i tv-soffan.

Årets VM har förresten varit en berg-och-dalbana. Seger efter mycket darrigt spel mot Vitryssland, helt utspelade av Franrike för första gången någonsin, och sedan en bitter förlust på straffar mot Tjeckien i en match vi hade alla förutsättningar att vinna. Inte på pappret i förväg, men så som spelet såg ut. Det smakade verkligt surt. Hemmavid undrade vi varför finnarna alltid måste göra det så svårt för sig. Imorgon väntar Slovakien, det är ganska måsta att vinna den om lejonen inte skall förpassas hem med svansen mellan benen i fullständig förödmjukning.

Fast, i ärlighetens namn skall erkännas att jag sett en del på TV också, eller, via paddan sett på nåt i alla fall. Jag har fastnat i HBO-serien Billions, jag är nu i den senare delen av säsong 1. Den känns nu, kontextuell, utmanande, fräck, modern. Så fort går mode in och ut också i tv-serier, att Billions känns mycket mera genomtänkt, mycket mera nu, än till exempel House of Cards, trots att jag verkligen gillade den serien!

Så där är jag på nätet också, surrar som en humla från en sak till en annan. Lite på autopilot. Jag tänker att det också är en sorts avkoppling. Att ha öppna spjäll men ingen riktning. Dagens version av zappande.

Johanni

#Blogg100

Inte tillräckligt

vadergudar

Måndag. Ny vecka börjar. Snart är det sommar, men det skulle man inte kunna tro. Det mesta folk här talar om är vädret. När snön inte kom före jul tyckte många DET var konstigt. Nu, när det snöar långt in i maj, är det igen det stora samtalsämnet.

Visst är det fascinerande hur mycket tid vi kan lägga på att diskutera något sånt som väder? Något som är högst övergående, som inte egentligen berör oss, och som vi inte på något sätt kan påverka.

Kanske är det just därför? Du vet, lite som road rage. Det är så skönt att kunna släppa loss och ryta till när man själv är helt oskyldig, och alla andra beter sig som idioter. Eller, för att ta ett annat exempel, som när man blir kär i den där som man aldrig kan få, antingen för att hen inte är intresserad, eller redan kär i någon annan.

Kärlek är ett annat stort område som vi gärna talar om, åtminstone i populärkulturen. Det finns regler och förväntningar, klara mallar. Och något som vi mäter oss mot. I stort sett alltid för att kunna konstatera att vi inte håller måttet. Vi är inte tillräckligt kära, vi är inte tillräckligt lyckliga, vi är inte tillräckligt snygga.

Trots att jag tror många av oss vet det där verkar det ändå sitta djupt. Att jämföra sig med andra. Att komma till korta. Är det ett sätt att hantera att livet är ändligt, att vi sysselsätter oss med sånt här för att distrahera oss själva, så att vi inte tänker så mycket på döden?

Det skulle jag i så fall kunna förstå och acceptera.

Hur är det med dig?

Johanni

#Blogg100

Spelvända

mutkaOtåligt drar söndagen fram över landet. Det är val nere i väster, och samtidigt vill våren inte riktigt komma. Oländiga marker blir bostäder åt de som inte kan bo kvar. Storken flyger söderut, här är vi gamla. Här klär oss tanken på ett renare liv. Bara så kan vi se, och kännas. Mottagningen är tillfällig, snart kommer skogen åter. VI äter av det goda och ser fundersamt på. Flertalet kan redan räkna. De vet att vi är flertal.

Jag behöver inte säga vad som händer sedan. Det känner du redan till, eller hur? Hur rånarluvan var för spänd, orden knapphändiga, utan riktning. Myllan som väntade på maskarna. Händerna som trummade mot flyktbilen. Allt det där fick de med. Men glömde skuggorna mot andra väggen där bilar kör förbi. Glömde det uppspruckna leendet vid vägskälet.

Över huvud missade så mycket väsentligt, att det finns fog att misstänka slarv. För fokuserade på bollen, missade sidospåren som ledde fram.

Vi gör det alla. Tänker för smalt, letar oss fram som blinda möss med bara en utgång. Skyller på skoskav, skyller på stress.

Jag skulle vilja lära mig att skylla mindre och se mer. Det ena för det andra.

Kanske börjar resan just där. I den önskan. Med pengar på fickan och ett sorglöst sinne går det att vända blad.

Går att frigöra, smaka.

Går att spelvända. Kom ta min hand.

Vi går nu.

Johanni

#Blogg100

Det finns en podd för det

bildande-samtal.jpeg

De sista månaderna har jag återupptäckt en gammal kärlek. Radio. Sån som den en gång var. Intelligent, rolig, personlig, oväntad. Jag har skrivit om det flera gånger här i bloggen. Jag talar förstås om podcasts. Ett fenomen som ännu en gång är starkt på kommande. Att utforska och hitta nya berättelser, röster, ingångar, personligheter är roligt. Nu lyssnar jag nästan inte på något annat än poddar.

En sak jag länge gillat med nätet är hur den låter oss hitta nya saker, men också att den låter oss göra själva. Jag kommer ihåg då DTP, desktop publishing, slog igenom. Vilken känsla, att kunna göra layout själv! Poddar innehåller samma sak, fast för ljud. Du kan ha en massa tekniker, resurser och tid och göra fina poddar. Du kan också ta fram din telefon och börja spela in. Det låter inte lika bra, men helt tillräckligt.

Från och till har jag satt ihop en del roddar för lite olika ändamål. Häromdan startade jag en ny serie, Bildande Samtal.

Vad tycker du, lyssna gärna, och kommentera!

https://soundcloud.com/johanni-larjanko/bildandesamtal

Johanni

#Blogg100

Bultande bröst

alley

Jag är väl medveten om vad som väntar. Jag väljer att ignorera det. Att grubbla har aldrig gjort mig gladare. Så jag försöker. Leva i nuet. Höja blicken. Ta det som det kommer. Visst är det en balans på slak lina, men på riktigt, vad är alternativet? Du kan tala öppet nu. Här finns bara du och jag på det här natthaket. C och V har kilat vidare för timmar sen. Kom igen, lay it down.

Vi kan lika gärna.

Fönstret är öppet. Oset har förångats.

Med örat tryckt mot marken kan du höra trädens vaggvisa. De har ett tunt gnällande ljud för sig. Kanske låter det vackert i deras öron, eller vad nu träd hör med. Jag har slutat.

Det finns där och det finns inte. Försök sen göra smarta val i tajta situationer. När kameran är frånslagen.

Morgonens tidningar prydligt strykta. Känner du hur trycksvärtan smyger upp i näsborrarna? Jag behöver inte öppna för att veta. Jag har redan sett det i dina ögon, en spegel av mina.

Så vi sitter här tysta. Insuper ögonblicket.

Ett slammer stör vårt ögonblick.

En äldre tiders spårvagn gnisslar runt hörnet. Den skall absolut inte vara här nu. Jag undrar om någon meddelat GH. Jag undrar om någon

Johanni

#Blogg100

Hålighet

BoldomaticPost_It-s-not-you-It-s-mememe

Jag sträcker ut handen. I blindo. Försiktigt trevar jag mig fram. Mörkret är djupsvart, men inte förtryckande. Jag skulle väl inte påstå att mörkret är min vän, men inte heller min fiende. Det är för andra att göra sådana distinktioner.

Jag vet att det finns en hålighet här nära. Jag har sett den.

Förr skulle jag inte ha varit lika säker. Jag skulle ha tvekat, ifrågasatt. Debatterat. Argumenten skulle bubbla upp av sig själva, och sedan ramla ut huller om buller. Jag kunde stänga av och låta autopiloten ta över. Ah, men jag var yngre då. Fylld av dådkraft, upplyft av idéen om mig själv. Ett projekt värdigt mina talanger.

Nej, jag nekar inte till att de var formidabla. Men ack så missriktade. Du vet ju vad man sade i den gamla världen. Ungdomen är bortkastad på de unga.

Det låter ju slagfärdigt, eller hur?

Problemet är väl bara att det är fel.

Eller, snarare, missriktat. Dådkraften är bortkastad på de unga, vore en sentens mer enligt mitt synsätt.

Bara lite till, jag vet att det måste vara nära.

Jag känner det på mig.

Johanni

#Blogg100

Räddmat

njutning

Det finns en massa trist som missbrukar nätets potential. Var och varannan dag presenteras avarter och hot i olika mediala sammanhang. Jag tror inte det gått någon förbi hur mycket ondska som kunnat breda ut sig med hjälp av nätet. Analysen av den nya teknik-högern som jag läste nyligen känns också beklämmande. Jag kommer ihåg hur vissa bekanta uppmärksammade fenomenet redan i Wireds ungdom, men jag avfärdade dem som negativister. Nu ser jag att det kanske hade rätt. Det är ju det där med ekokakkammare och spegel, det är så lätt att bara se det man vill se. I mitt fall då alla denna kreativitet, kommunikation, och lekfullhet.

Den finns där också, i en salig blandning tillsammans med cyberspioner, cyberterrorister, cyberstalkers, cyberkriminella, cybertroende, nätpoliser, cyberjulkkisar, anarkister, aktivister, politiker.

Hela världen har kommit till nätet.

Där gäller det sen att försöka navigera enligt bästa förmåga.

För några veckor sedan dök en ny app upp på min radar. Det var M som frågade om jag redan installerat ResQ. Det hade jag inte, men nyfiken som jag är gjorde jag genast det. Och det var ett bra val. Idéen är enkel. Resturanger och kafeer kan via appen erbjuda överloppsprodukter som annars skulle slängas bort.

Jag gör alltså en miljögärning varje gång jag räddar en kanelbulle, eller en sushi-portion. Eller en smoothie.

Alla vinner.

Det känns skönt att göra en instats för miljön. Att slå ett slag för hållbar utveckling. Fast allra mest gillar jag hur mycket pengar det sparar. Jag har gjort en massa fynd på kort tid och rekommenderar nu appen åt vänner och bekanta. Och nu, via bloggen, åt dig. En liten sak, men ett exempel på när nätet används till något konstruktivt, i all sin anspråkslöshet.

Berätta gärna vad du tycker om appen, plus och minus.

-Johanni

#Blogg100

Motvilligt helnöjd

lov

Sakta kommer våren. Isbergen kalvar. Fåglarna snattrar. Våren sätter fingret på dem ömma punkten. Snabb och långsam tid. Det tar alltid en evighet tills lönedagen kommer, men sedan är pengarna vips borta på ingen tid alls. Våren släpar sig fram, nedtyngd av kalla vindar, sen är det plötsligt högsommar. Jag skulle vilja kunna njuta av varje dag, inte bara vänta på att saker skall bli så där som jag tänker mig att saker skall vara. Det är inte helt lätt. Tiden går både snabbt och mycket långsamt samtidigt. Och sedan, de där ögonblicken då allt klaffar, visst njuter jag. Men tänker nånstans i bakhuvudet att snart svåger det igen. För inget är beständigt. Jag säger ibland lätt raljerande at himlen verkar vara en så himla tråkig plats. Alla är nöjda, alla har det bra. Gäsp, liksom. Jag har alltid förfäktat att det goda livet känns extra sött av motgångarna. Vetskapen att det inte är självklart att ha det just så här. Liksom jag njuter av ett gott vin, väl medveten om hur illa det kan smaka. Och jag tänker samtidigt att jag inte hinner med fler dåliga viner, slarvigt skrina böcker, klichéfyllda filmer, stereotypa eller klumpiga teaterpjäser.

Där har du en paradox. Det är lätt att bli en snobb i sådana tillstånd. Att tänka att bara det bästa är gott nog. Och samtidigt. Jag gillar vardagens lunk. Det något trygga i att gå till jobbet. Att komma hem trött, men ofta egentligen ganska nöjd. Jag undrar om jag borde gnälla och klaga lite mer, så där för syns skull? Så att jag inte verkar självgod eller nåt.

Jag har det bara inte riktigt i mig, inser jag. Jag ids väl helt enkelt inte.

-Johanni

#Blogg100

Jag känner

solen

Jag känner solen. Den värmer. Mitt i allt hagel, regn och iskyla. Jag/vi har redan hunnit reflektera över om detta är ”normalt” eller ”freak weather”. För vi är ju snabba att dra slutsatser i denna tid. Om något inte är precis som vi tänkt oss höjer vi rösten. Jag tänker att det är en sorts hjälplöshet över det. Att vi tänker om vi nu har betalat oss sjuka för det här, då ska det gå PRECIS som i manus.

Det är ju bara det att det inte finns något.
Manus alltså.
Jag kommer ihåg en tid då jag undrade över hur vuxenlivet ser ut. Jag tänkte då att det vore kul med ett facit, som gav svaren. Samtidigt visste jag nog att jag egentligen inte vill ha någon manual. Livet är som bäst då jag måste klura ut det själv. Walk-throughs och cheat-sheets är inte för mig. Jag förstår inte riktigt poängen med dem, om jag skall vara ärlig. Vem är det du lurar då, egentligen?

Och nu menar jag inte twitter-sanningen. Den är alltför utspädd. De i mitt flöde som tänker höger kommer med allehanda lustifikationer över socialismens många tillkortakommanden. De som tänker vänster poängterar arbetarrörelsens många historiska livsförbättringssegrar.

Jag talar om något annat.
Vi som motsätter oss populismens fördummande inflytande på samhället är (tror jag) ändå ofta snabba att dra långtgående slutsatser utifrån enskilda händelser, anekdoter, egna erfarenheter, eller till exempel knäppt väder. Som människor är ingen oss till synes särskilt konsekvent.

Därför njuter jag lite extra då solen värmer. Den finns där, ännu. Det är en enkel glädje. Animalisk inne i mig. Hör fåglarna kvittra under kvällspromenaden med hunden. Se de sega små vårblommorna ta sig upp efter kylan och hagelattacken igår.

Känna doften av tidig vår. Höra barns glädjetjut.

Att sånt.

Johanni

#Blogg100