Månadsarkiv: juni 2017

Med sinnena på helspänn

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

flyfish.png

Det sköna med att skriva i en bloggutmaning som #Blogg100 är att det sätter igång hjärncellerna. Sinnena skärps, då ett inlägg om dagen kräver nytt bränsle hela tiden. Jag märker att jag ser mer, hör mer, tänker mer och känner mer.

Samtidigt är det tungt, lite som en lång springrunda. Målet hägrar, och sedan vill jag vila. Väl i mål snurrar tankarna vidare, de har fått upp farten och ramlar på varandra. Det blir kedjekrock, och huller om buller gör de ingen nytta. Istället skriver jag ingenting, låter dem långsamt lösa sina egna  knutar, medan jag tittar åt ett annat håll. Lite irriterad blir jag då knuten sitter ordentligt fast. Men när jag väl börjat titta bort finns det ingen återvändo. Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen, bida tiden och fokusera på annat.

Det blir till en slags reningsprocess. Och en övning i tålamod, lite som när nätet är nere och det inte finns något du kan göra. Plötsligt uppstår tomhet. En chans att tänka utan att det möte leda nånvart. sånt som jag tycker om, som jag alltid tyckt om, men som lite drunknat i vardagstänket, och i nyttotänket. det som går ut på att allt kan användas, publiceras, fylla kolumnerna med.

Jag tror det är bra att ha rutin, eller disciplin och skriva regelbundet, och mycket. Att komma att se texten som ett verktyg, utan speciella ”magiska” egenskaper. Ett bruksföremål, helt enkelt.

Men det är kanske inte hela sanningen. Någonstans där inne finns hemligheterna, de dolda rummen, glimtar av solen. Och de fönstren kan damma igen av för mycket brukande, och för lite tänkande. Att låta den inre rösten sväva upp och fara vart den vill, det hör till det bästa jag vet. Något som gör att jag känner mig levande. Något påtagligt, då tanken blir till fågel, ett korsande över ett nästan enormt hav.

Johanni

Att stirra på det oändliga

Publicerat i reflektion av

distances

Det blir en slags tomhet efteråt. Ett sug efter paus. Jag tror ju att kroppen vet. Den är foglig, anpassar sig, gör snällt det den blir ombedd att göra, men det finns en gräns. I nåt skede säger den till. Du vet, lite som att bli sjuk i början av semestern. Då gränsen är nådd går det inte längre.

Kroppen behöver också sitt. Om det sen är vila, underhållning eller rörelse.

Det är lätt att glömma ibland. Att fortsätta köra sitt race som om gränsen inte fanns.

Jag har upptäckt att det inte lönar sig.

Det går att gasa på om det finns ett mål, ett löfte om en paus, vetskapen att detta just nu inte är oändligt.

Det som är oändligt skrämmer. Det förändrar perspektiven, gör den tillryggalagda färden så tydligt kort, så obetydlig.

Inför det oändliga finns det kanske inga pauser som är långa nog.

Då är det lättare att närsynt fokusera på det som är mitt framför ögonen. Att envist peta i detaljerna, formulera om, försöka igen. Och tänka att det där stora kanske kommer omärkligt. Om man inte tittar det rakt i ögonen, utan lite mera snett från sidan.

Sen ska man nog inte dra alltför stora paralleller mellan detta och känslan av ändlighet. Det kan vara lockande att dra till med liknelser. Men de haltar alla, det är en komplicerad relation förenklad till en kärlekssång, eller en reklamslogan.

Eller en tweet, för den delen.

Jag antar våra vikingarötter njuter av lyckan då vi sammanfattar något svårt i 140 tecken. Liksom vikingarna som ville dö med väl uttänkta kärnfulla sentenser då de slöt sina ögon.

Så längd är jag inte ännu, jag ville mera söka efter likheterna mellan vad kroppen bestämmer och hur små vi är.

Kanske du förstår hur jag menar?

Johanni

Nytt landskap – nytt perspektiv

Publicerat i #Blogg 100 av

macro

Så har den tiden på året kommit då det är möjligt och önskvärt att vid tillfälle besöka sommarstugan. Den första dagen går helt åt till att följa med nyhetsflödet i den stora världen. Det händer ju så mycket, och det gäller att hänga med. Hur skall det gå för May, och för Storbritannien? Och hur påverkar det oss? Och alla vi känner?

Andra dan känns den diskussionen redan avlägsen. I dess ställe: fågelsång, morgondopp, frukost på klippan. Trädzen. Vi kommer från skogen, och skogen gör oss gott. Allting ser annorlunda ut. Andra saker blir viktiga. Därför är stugan en så viktig komponent i ett lyckligt liv, för de som har turen och förmånen att få uppleva den. Den ställer krav, jo, men de är helt andra. De är på en annan nivå. Att komma hit är också en tydlig påminnelse om att allt inte cirkulerar kring mig, kring jobbet, kring politiken eller kring mänskligheten. Det som finns här är här. Visst påverkas det, och det är inte oväsentligt vilka val jag eller du gör. Allting har konsekvenser, självklart.

Ingenting är heller statiskt. Men detta, att byta landskap för en helg är att byta perspektiv. Det är mycket meditativt.

Det ger mig kraft, ork, glädje och ro. Något jag önskar alla stressade, oroliga, sorgsna, ensamma, sjuka, förbannade, förtvivlade.

Jag tror inte det handlar så mycket om eskapism och romantisering, utan om effekten av ett luftombyte. Det är som en längre powernap. Något som bryter mönstret, utanför griden. Det funkar för mig. Ger mig ro. Glädje. Mening. Hopp.

För allt det där andra, det försvinner inte. Det tar bara lite välbehövlig paus.

Johanni

#Blogg100

Öronbedövande

Publicerat i #Blogg 100 av

drizzle

Nu är tiden då ljuset härskar. Det blir helt enkelt inte mörkt. Fåglar kvittrar, fisken leker vid strandkanten, hackspetten dackadackadackar. Fjärilar och skalbaggar vaknar. Getingar får bråttom. Myggen övar anfallsformationer. Sjöns vatten värms långsamt upp. Granskotten tävlar i illgrönhet med björkarnas blad. Allting lever. Allting dallrar. Vindilar drar fram över sjön, en regnskur vattnar den torra marken. Bastuspisen pyser av kokande vatten. En hund skäller på andra sidan sjön. Lommarna svarar kuiiiikuiii. Sångsvanar skränar när de försöker lyfta. Skäggdoppingen med 14 ulliga små dunbollsungar simmar förbi, helt nära, fokuserad på fiskandet. En tärna svänger tvärt och dyker efter en oförsiktig spigg.

Vågor skvalpar lojt mot klippan, ett bakgrundsljud jag har hört hela livet.

Fullmånen  lyser cheddargul.

Tystnaden är öronbedövande.

Fiskar hoppar.

Förra årets blad prasslar bakom huset.

På kvällen, ett stilla sommarregn.

Alla gör sig redo. Livet är intensivt närvarande.

Sädesärlan kommer förbi, inspekterar sin klippa och markerar sitt revir genom att komma alldeles nära, kanske en halv meter.

Revirbråket mellan de svartvita flugsnapparna för några veckor sedan verkar ha löst sig, bara en holk ser en oavbruten trafik.

Nattfåglars skriandes hörs hur långt som helst i den övriga tystnaden.

Johanni

#Blogg100

Så har vi gått och blivit lite mer som islänningarna

Publicerat i #Blogg 100, cykla, Helsingfors av

fire

Idag kom solen, och allt annat är oväsentligt. Det skrattas. Stränderna fylls. Cyklister överallt. Sommaren är här, och eftersom alla vet hur oberäknelig den är skyndar vi att njuta. Det är lite som första snön, en slags naturfylla av glädje. Solen slösar sitt ljus och sin värme på oss, trots allt. Trots allt hat, självmordsbombaridioter, populistmischmasch, trots allt vi hittills gjort och fortsätter att göra mot den planet vi lever på.

Solen skiter i allt det där.

Den smeker värme över oss alla.

Inte konstigt att vissa kulturer var soldyrkare.

Snart kommer väl folk att börja klaga. Det är för varmt. Det är för torrt. Det är över huvudtaget för nånting hela tiden. Men inte just idag.

Jag cyklar genom kvällningen och staden visar sig från sin allra bästa sida. Vinden är mjuk, folk går långsamt, många har satt sig längs vattnet och bara är. De passar på. De lever inte som islänningarna på en vulkan mitt emellan två kontinentalplattor mitt ute i Atlanten, vilket gör något med psyket, då varje dag kan vara den sista, och allt är rätt extremt. Men de lever i ögonblicket. Just här. Just nu.

Idag var en bra dag.

Tack för det.

Johanni

Blogg100

Bob och odjuren

Publicerat i #Blogg 100, reflektion, skräck av

BobPeaks

Så är han tillbaka, i dubbel mening. Populärkulturens Bob skrämmer livet ur en ny generation, 25 år efter att han förvirrat en global TV-publik. Twin peaks är en värld bortom våran, och en anakronism i en annars rätt produktutslätad TV-miljö.

Den andre Bob träder också han fram ur tystnaden, men inte för att skrämmas, utan för att ge sin nobel-föreläsning. Även han är en relik ur det förflutna, med mer sånger i arkivet än de flesta nu levande musiker. Han ber inte om ursäkt för något. Han är skarp, men låter samtidigt sin ålder.

Du minns säkert debaklet kring Dylans Nobel-pris i litteratur. Varför var han tyst, varför tackade han inte, är han arrogant eller? Varför kom han inte, var han för fin eller?

Idag publicerades hans föreläsning, något varje pristagare måste leverera inom en viss tid för att kunna få ut prispengarna.

Med några dagars marginal skivade han in sin text, och ett ljudband. Alla de som ställde sig på de kränktas barrikader, var är de nu? De som ville ifrågasätta och förlöjliga? De som självuttaldde moralens väktare förfasades över en i deras tycke omoralisk hantering av en publik institution.

Kanske har de hittat andra misshagliga personer att korrigera?

Det finns ju så många av dem. Och vem orkar nu dra upp såna där gamla saker, egentligen? Vem lyssnar väl på vad Bob faktiskt har att säga?

Jag.

Inspelningen finns tillgänglig på nätet, och jag rekommenderar den. Under en knapp halvtimme tar Bob över din värld, dina sinnen och dina tankar. Han målar upp bilder och reflekterar över två musiker och tre litterära verk som påverkat honom. Det hjälper om man har hört dem, och läst verken i fråga. Då blir det en intressant reflektion över vilken betydelse det skrivna ordet, berättelsen, har och kan ha.

Lyssna här: https://youtu.be/6TlcPRlau2Q

Johanni

#Blogg100

Faran av att vara bror till en kändis

Publicerat i #Blogg 100 av

kivi

Stugan är mycket liten. Två rum. Dit kom för att dö. Han tog sig från sjukhuset till stugan, och brodern gav honom ena rummet, och bästa sängen. Själv kamperade han i köket, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Den ena brodern, han vars stuga vi talar om, var skräddare, följde i fars fotspår. Skräddare var de hela bunten i den familjen, av tradition. Den andra brodern, han som kom dit för att dö, skapade den finska litteraturen. Alla finska skolbarn har honom som obligatorisk läsning, och tycker antagligen därför inte så mycket om honom. Mot alla odds lyckades han skaffa sig en utbildning, och med sitt skarpa intellekt formade han kärnan i den unga finska intelligentian. Där Runeberg skrivit romantiskt och vurmat för det finska folket på svenska väntade sig alla att Alexis Kivi skulle göra samma sak, fast på finska.

Tji fick de.

Hans böcker svär, super, pruttar och beter sig. De är levande, motsägelsefulla och skitiga. Det föll inte i god jord. När sju bröder kom ut sågades den vid fotknölarna, något som tog hårt på en känslig, och sjuklig Alexis.

FI_121008 059 Suomi Helsingin silakkamarkkinat 2012

I den lilla stugan bodde alltså sex personer. Saker finns bevarade i det som nu är ett museum. Det går nästan att föreställa sig hur livet här en gång tedde sig.

Efter att han sedan dött, under nyårsnatten, började brodern lyfta hans namn. Besökare visades runt i stugan och fick höra anekdoter och berättelser ur skaldens liv och tid här. Intresse väcktes, och aktningen steg allt mer, postumt. Stugan såldes på villkor att det skulle bli ett permanent museum, och att de skulle få bo kvar.

Mitt i natten bryter sig rånmördare in och hugger ihjäl brodern och hans fru. Med kniv. Rånmördarna hade hört rykten om försäljningen och hoppades att pengarna skulle finnas i stugan.

Det fanns de inte.

Spisen/bakugnen/kaminen har ännu blodfläckar efter dådet.

Paret hittades av grannar, då knappt en dag hade gått.

Vad Alexis Kivi själv dog av?

Det är det ingen som vet.

Johanni

#Blogg100

Bron

Publicerat i #Blogg 100, berättelsen av

insikt

Vimplarna fladdrar i den hårda vinden. Han har inte mätt vindbyarna än, men han känner hur de drar i kläderna, sjunger i stagen.

Det är snart dags.

Över bron några enstaka bilar, nästan vilsekomna. Deras rutor mörka, anonyma. Från okända platser pilar de vidare mot okända destinationer. Det kan finnas en hel berättelse bakom tonade glas, det kan vara blindgångare. Gjorde för att stjäla din tanke just de ögonblick du inte vill det. Omöjligt att veta.

Kanske finns det ledtrådar. Bilarnas färger? Märken? Nej, de är för långt borta.

När han ser den gröna vimpeln hissas på andra sidan vet han.

Då släpper stressen. En stress han inte ens vetat om, lämnar hans axlar. Han tar ett par andetag, som för att pröva, innan han bestämmer sig.

Stövlarna känns bra. Han är inte mycket för omen, tror inte på hela idéen. Men med åren har han kommit att erkänna att det kan finnas något i magkänslan. En liten föraning.

Som om kroppen visste.

Han vet att det är ett argument som inte tål dagsljus, men han bryr sig inte.

Oavsett vad är utgången alltid oviss. Det hänger på detaljer.

Har inte den där bilen kört över bron två-tre gånger nu? Är det ett nytt trick? Eller finns där ändå ett budskap.

Han ruskar på huvudet och knäpper fast bältet. I sådana ögonblick hjälper bara handfasta rörelser. Allt annat är att bjuda in till dans. Och det undviker han i det längsta.

Det blir bäst så.

För alla parter.

Johanni

#Blogg100

Tandfén

Publicerat i #Blogg 100, Helsingfors av

toothy

– Behåll din nummerlapp, ta hissen till tredje våningen och vänta i aulan.

Klockan är kvart i nio på morgonen. Jag har cyklat genom regn och osannolikt hård motvind. Jag är en kvart tidig. Igår ringde jag helsingfors tandvård och förklarade vad som hade hänt. Kan du komma imorgon bitti, frågade hon. Javisst, förstås, svarade jag.

Så där sitter jag nu.

Tandläkarväntrum är inget vidare. Du hinner tänka allt möjligt, men inte riktigt koncentrera dig på något. Tidningarna i tidningsstället ser gamla och olästa ut. Kroppen spänner sig, den vet vad som kommer. Och det gör jag också.

Tror jag.

Jag skjuter alltid upp tandläkarbesöken längre än jag borde. Jag tycker inte om när det borras i munnen. Jag tror du vet vad jag menar.

Klockan blir nio.

Väntrummet är tomt.

Klockan blir 12 över.

Så lyser nummerdisplayen upp, 400, rum 2.

Jag reser mig då dörren öppnas.

Jag visas in i rummet, tandläkaren kommer emot och skakar hand. Nej men hej, jag trodde du var en kvinna, skrattar hon. Du vet, hela namnen syns inte i våra system, så jag trodde…

Nejnej, svarar jag, jag är ingen kvinna. Åtminstone sist jag kollade.

Inte jag heller, gapflabbar Lena, som hon heter. Åh nej förlåt. Men du vet, det är fredag.

Jag sätter mig i tandläkarstolen med ett leende.

En radio spelar popmusik, och Lena hummar med.

Regnet slår mot fönstret.

I taket precis ovanför mig sitter en bild, en teckning av stadens liv.

Det hela är över på 20 minuter, och gör för omväxlings skull inte särskilt ont.

Lena skämtar hela tiden, och skrattar högt åt sina egna skämt. Med vana händer gör hon sitt jobb. Lugnt och professionellt. Förklarar vad hon gör, och varför. Säger att jaha du, när var du hos tandläkaren senast, du behöver en genomgång här, det ser jag. ring nu genast idag och säg att en tandläkare sa så. Men vad säger jag, tala till en vuxen så där, nej härregud…Men glöm nu inte att ringa. Ring med en gång.

Hejdå!

När jag går ut i aulan trycker jag på den gladaste feedback-knappen. Där finns en liten lapp. 87% av alla besökare är nöjda eller mycket nöjda.

Det förstår jag.

Hurra för kommunal tandvård, och människor som kan och tycker om sina jobb.

Johanni

#Blogg100

Blåblodiga husdjur

Publicerat i #Blogg 100, Helsingfors, politik, reflektion av

feed

Nordiska kungligheter har besökt republikens huvudstad och firat 100 år av självständighet från bland annat just desamma kungligheters monarkier. Enligt festkommittéen är detta bland det viktigaste och största under jubileumsåret. Lite knäppt är det ju. Vi visar att vi ”vuxit upp” och får en klapp på axeln för gott uppförande?

För några veckor sedan diskuterade jag med två svenska inbitna republikaner över mikrobryggt öl i den kungliga huvudstaden.

Det där med monarkier är en anakronism. Visst fyller de skvallerspalter, och visst kommer folket till paraderna för att vifta med flaggor och överräcka blommor. Men egentligen? Varför låter vi dem hållas? Är det för att alternativet skulle vara så mycket jobbigare? Eller för att vi tycker om dem, att de har blivit en del av det svenska/norska/danska? Är de vår tids husdjur, något vi kan visa upp för utländska dignitärer som en kuriositet, något som visar att vi har historia, och helt levande sådan dessutom?

Det är som hela iden om adelsskap, blåblodighet osv. Ett vi och ett dem som användes i makt och kontrollsyfte. Något som idag väl ändå spelat ut sin roll?

Ja, vad är det egentligen som gör att vi låter dem hållas?

-Johanni

#Blogg100