Vimplarna fladdrar i den hårda vinden. Han har inte mätt vindbyarna än, men han känner hur de drar i kläderna, sjunger i stagen.

Det är snart dags.

Över bron några enstaka bilar, nästan vilsekomna. Deras rutor mörka, anonyma. Från okända platser pilar de vidare mot okända destinationer. Det kan finnas en hel berättelse bakom tonade glas, det kan vara blindgångare. Gjorde för att stjäla din tanke just de ögonblick du inte vill det. Omöjligt att veta.

Kanske finns det ledtrådar. Bilarnas färger? Märken? Nej, de är för långt borta.

När han ser den gröna vimpeln hissas på andra sidan vet han.

Då släpper stressen. En stress han inte ens vetat om, lämnar hans axlar. Han tar ett par andetag, som för att pröva, innan han bestämmer sig.

Stövlarna känns bra. Han är inte mycket för omen, tror inte på hela idéen. Men med åren har han kommit att erkänna att det kan finnas något i magkänslan. En liten föraning.

Som om kroppen visste.

Han vet att det är ett argument som inte tål dagsljus, men han bryr sig inte.

Oavsett vad är utgången alltid oviss. Det hänger på detaljer.

Har inte den där bilen kört över bron två-tre gånger nu? Är det ett nytt trick? Eller finns där ändå ett budskap.

Han ruskar på huvudet och knäpper fast bältet. I sådana ögonblick hjälper bara handfasta rörelser. Allt annat är att bjuda in till dans. Och det undviker han i det längsta.

Det blir bäst så.

För alla parter.

Johanni

#Blogg100