Stugan är mycket liten. Två rum. Dit kom för att dö. Han tog sig från sjukhuset till stugan, och brodern gav honom ena rummet, och bästa sängen. Själv kamperade han i köket, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Den ena brodern, han vars stuga vi talar om, var skräddare, följde i fars fotspår. Skräddare var de hela bunten i den familjen, av tradition. Den andra brodern, han som kom dit för att dö, skapade den finska litteraturen. Alla finska skolbarn har honom som obligatorisk läsning, och tycker antagligen därför inte så mycket om honom. Mot alla odds lyckades han skaffa sig en utbildning, och med sitt skarpa intellekt formade han kärnan i den unga finska intelligentian. Där Runeberg skrivit romantiskt och vurmat för det finska folket på svenska väntade sig alla att Alexis Kivi skulle göra samma sak, fast på finska.

Tji fick de.

Hans böcker svär, super, pruttar och beter sig. De är levande, motsägelsefulla och skitiga. Det föll inte i god jord. När sju bröder kom ut sågades den vid fotknölarna, något som tog hårt på en känslig, och sjuklig Alexis.

I den lilla stugan bodde alltså sex personer. Saker finns bevarade i det som nu är ett museum. Det går nästan att föreställa sig hur livet här en gång tedde sig.

Efter att han sedan dött, under nyårsnatten, började brodern lyfta hans namn. Besökare visades runt i stugan och fick höra anekdoter och berättelser ur skaldens liv och tid här. Intresse väcktes, och aktningen steg allt mer, postumt. Stugan såldes på villkor att det skulle bli ett permanent museum, och att de skulle få bo kvar.

Mitt i natten bryter sig rånmördare in och hugger ihjäl brodern och hans fru. Med kniv. Rånmördarna hade hört rykten om försäljningen och hoppades att pengarna skulle finnas i stugan.

Det fanns de inte.

Spisen/bakugnen/kaminen har ännu blodfläckar efter dådet.

Paret hittades av grannar, då knappt en dag hade gått.

Vad Alexis Kivi själv dog av?

Det är det ingen som vet.

Johanni

#Blogg100