Det blir en slags tomhet efteråt. Ett sug efter paus. Jag tror ju att kroppen vet. Den är foglig, anpassar sig, gör snällt det den blir ombedd att göra, men det finns en gräns. I nåt skede säger den till. Du vet, lite som att bli sjuk i början av semestern. Då gränsen är nådd går det inte längre.

Kroppen behöver också sitt. Om det sen är vila, underhållning eller rörelse.

Det är lätt att glömma ibland. Att fortsätta köra sitt race som om gränsen inte fanns.

Jag har upptäckt att det inte lönar sig.

Det går att gasa på om det finns ett mål, ett löfte om en paus, vetskapen att detta just nu inte är oändligt.

Det som är oändligt skrämmer. Det förändrar perspektiven, gör den tillryggalagda färden så tydligt kort, så obetydlig.

Inför det oändliga finns det kanske inga pauser som är långa nog.

Då är det lättare att närsynt fokusera på det som är mitt framför ögonen. Att envist peta i detaljerna, formulera om, försöka igen. Och tänka att det där stora kanske kommer omärkligt. Om man inte tittar det rakt i ögonen, utan lite mera snett från sidan.

Sen ska man nog inte dra alltför stora paralleller mellan detta och känslan av ändlighet. Det kan vara lockande att dra till med liknelser. Men de haltar alla, det är en komplicerad relation förenklad till en kärlekssång, eller en reklamslogan.

Eller en tweet, för den delen.

Jag antar våra vikingarötter njuter av lyckan då vi sammanfattar något svårt i 140 tecken. Liksom vikingarna som ville dö med väl uttänkta kärnfulla sentenser då de slöt sina ögon.

Så längd är jag inte ännu, jag ville mera söka efter likheterna mellan vad kroppen bestämmer och hur små vi är.

Kanske du förstår hur jag menar?

Johanni