Det sköna med att skriva i en bloggutmaning som #Blogg100 är att det sätter igång hjärncellerna. Sinnena skärps, då ett inlägg om dagen kräver nytt bränsle hela tiden. Jag märker att jag ser mer, hör mer, tänker mer och känner mer.
Samtidigt är det tungt, lite som en lång springrunda. Målet hägrar, och sedan vill jag vila. Väl i mål snurrar tankarna vidare, de har fått upp farten och ramlar på varandra. Det blir kedjekrock, och huller om buller gör de ingen nytta. Istället skriver jag ingenting, låter dem långsamt lösa sina egna knutar, medan jag tittar åt ett annat håll. Lite irriterad blir jag då knuten sitter ordentligt fast. Men när jag väl börjat titta bort finns det ingen återvändo. Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen, bida tiden och fokusera på annat.
Det blir till en slags reningsprocess. Och en övning i tålamod, lite som när nätet är nere och det inte finns något du kan göra. Plötsligt uppstår tomhet. En chans att tänka utan att det möte leda nånvart. sånt som jag tycker om, som jag alltid tyckt om, men som lite drunknat i vardagstänket, och i nyttotänket. det som går ut på att allt kan användas, publiceras, fylla kolumnerna med.
Jag tror det är bra att ha rutin, eller disciplin och skriva regelbundet, och mycket. Att komma att se texten som ett verktyg, utan speciella ”magiska” egenskaper. Ett bruksföremål, helt enkelt.
Men det är kanske inte hela sanningen. Någonstans där inne finns hemligheterna, de dolda rummen, glimtar av solen. Och de fönstren kan damma igen av för mycket brukande, och för lite tänkande. Att låta den inre rösten sväva upp och fara vart den vill, det hör till det bästa jag vet. Något som gör att jag känner mig levande. Något påtagligt, då tanken blir till fågel, ett korsande över ett nästan enormt hav.
Johanni
