Den ligger där bakom hela tiden. Och bubblar. Efter att lyckligt ha gått i mål i #Blogg100-utmaningen tidigare i somras slog tröttheten till. Du vet, man orkar hur mycket som helst, tills man plötsligt känner sig urlakad. Tom. Du tar ett steg tillbaka. Och innan du vet ordet av har du somnat. Domnat bort. Hoppat ner i kaninhålet.

Runt omkring dig swishar världshändelserna förbi, lika fort som någonsin. Farten är så hög att du inte vet hur du skall ta dig in igen. När du springer efter godståget som skall ta dig ut ur Kansas ser du hela tiden målet, den öppna dörren. Du kan kontrollera hur fort du springer, du kan komma ikapp. När du står uppe på tåget och vill hoppa av blir det svårare. Världen susar förbi så fort.

Så istället för att delta för jag långa inre monologer. Meningar, insikter, kopplingar formas, och suddas ut. För några ögonblick är de verkliga, jag har tänkt, maskineriet surrat, det känns tillfredsställande. Men det är också lite tomt.

SoMe kallas ofta med rätta för en ekokammare. Som du ropar får du svar, och det är lätt att fastna i sig själv och sina likasinnade. Efter ett par månaders SoMe-fasta kan jag bara konstatera att ekokammare, det är precis vad hjärnan alltid har varit. Tankarna studsar runt där inne, men de har inget utlopp, de kan inte ta vägen någonstans. Så de suddar ut sig själva.

Jag kan tänka att det lite som att åka på resa, eller gå på bio, själv. Du upplever, du är där. Men du har ingen att dela det med. I samma ögonblick som vi är två blir upplevelsen starkare. Den blir verkligare. Jag vet inte varför det är så, men jag känner det tydligt.

Därför är jag lite ledsen då allt mer audivisuell konsumtion sker individuellt och på platta. Det sociala försvinner, och med det mycket som gjorde kulturen så meningsfull, och så givande. Fast det är en helt annan diskussion, och den hamnar lätt i gnäll-rantenfloden. Den floden vill jag inte ens doppa lilltån i. Den frestar, där bakom kränkt-kröken och alla-andra-idioterna. Men tiden är för kort för att gå och kverulera hela tiden. Det finns så mycket annat som är viktigare.

När trycket blivit tillräckligt stort kokar det över, och jag börjar blogga igen. Också för glädjen att få skriva, att se tankarna fastna, att fylla ett blad. Och jag märker att jag saknat det. Att det bara blev lite för mycket, och lite för prestationsinriktat då. Det där att jag skulle gå imål. Att det var viktigt. Nu är kanske takten lite makligare. Vi får se!

Johanni