hamnar i någon drömdagbok. Jag brukar inte skriva ner dem, och sällan minnas dem. Precis då jag vaknar finns det ibland rester kvar. Nån gång kan det hända att jag minns mycket långa drömsekvenser. Men jag arkiverar dem inte. Gör du?

Jag tänker så här. Att spara sina drömmar är lite som att ta selfies av sitt undermedvetna, och av något bara delvis förståeligt. Det känns bättre att lämna dem ifred. Att inte vara riktigt SÅ självupptagen. Lite så har det blivit med dokumenterandes av livet i övrigt. Länge intalade jag mig att de långa uppehållen i fotandet hemma, av barnen, livet, resor, handlade om dålig självdisciplin.  Att jag var för lat helt enkelt.

Och det är säkert en del av sanningen. Men i en tid där det mesta dokumenteras, filmas, fotas, rapporteras och statusuppdateras i olika sociala nätverk kan det också finnas något annat bakom. En vilja att freda vissa områden. En tanke att livet skall upplevas, inte dokumenteras för senare upplevelser.

Det är en balansgång. Men jag tror att vårt behov av att synas, att märkas, att lämna något efter oss lätt går överstyr. Proportionerna blir fel när vi lika glatt fotar dagens lunch som barnets första steg, men där är vi idag. Social medier är på många sätt underbara, de underlättar i vardagen, de informerar och roar (och oroar). De ger mig en känsla av att lite hänga med, de är som bäst en krydda i tillvaron. Men de ersätter inte livet. Nånstans går en gräns. Kanske är den ritad i vattnet, kanske flyttas den hela tiden omkring. Jag tänker att detta kanske också delvis bottnar i dåligt självförtroende. Ett ständigt behov av bekräftelse. Av andra, men också av mig själv. Och då blir nästan allt en tävling, och en prestation.

En rad tjänster på nätet bygger idag på användarfeedback. Uthyres- och säljtjänster innehåller alltid omdömen om försäljaren, produkten, erfarenheten. Detta sållar bort oseriösa försäljare och rena lurendrejare. Samtidigt är vi nu för tiden aldrig bättre än det senaste omdömet om oss. Vi kan inte ha en dålig dag, vara ohövliga, hamna i osynk med någon annan. Det straffar sig genast i vår ständigt uppkopplade värld.

Trots att nätet har funnits så länge (nåja, relativt) har vi mycket kvar att lära oss. Och då tror jag det är en fråga om att se proportionerna. Och att välja bort.

Vad tror du?

Johanni