Hösten kommer. I småskvättar. Den dansar fram, ett steg fram, två steg bak. ett steg åt sidan. Någonstans evakueras människor undan vattenmassorna. Någonstans spelas ett parti go. Jag ser dagen bli kväll och kan inte låta bli att flyktigt undra hur det gick till. Jag vet, på ett plan.

På ett annat har jag inte en aning.

Ser ett par avsnitt av Billions, eftersom det inte spelas någon intressant fotboll ikväll. TV-serier är sedan läge den nya filmen. Halvvägs igenom säsong två handlar det om döden. Eller, snarare, om livets meningslöshet. Inte utifrån ett deprimerat mörkerseende. Snarare som en grubblande insikt. Jag tänker att eftersom det inte finns någon djupare mening kan man lika bra fortsätta som förut. Det är inte mening som är meningen, om man säger så.

Jag kan inte förklara det riktigt, och när jag försöker ser jag hur människor ryggar lite tillbaka, eller ser på mig med oförstående ögon.

Att tala om meningslöshet låter kanske skrämmande, eller som en ingång till depressionen.

Jag känner det inte så. Det är på ett helt annat plan.

Jag vet att jag fortfarande inte förstått så mycket, och kanske aldrig kommer att göra det. På ett annat plan har jag redan hunnit med en del, och levt en del, och ur det perspektivet fattar jag nog ett och annat.

Jag återkommer ofta till det. Att det är en fråga om perspektiv. Det går att vända och vrida på. Det finns ett pris att betala, för att finnas till. Det spelar roll vilka val du gör, eller underlåter dig att göra. Det är inte sak samma. Det du gör påverkar och har inflytande på andra. Och på dig själv. det gäller att kunna leva med sina val.

-Johanni