Jag ser mig om. Det var inte så det skulle gå. Jag ser mig om, förundrad. Där jag trodde att valen var mina, att jag satt i förarsätet, så kom dimman ivägen. Den som säger att han vet blåljuger. Det är mänskligt.

Bara när man ser bakåt blir konturerna synliga. Kanske frammanar vi dem själva. Det är svårare att leva med kaos.

Tungsinnet börjar strax under nyckelbenet och strålar utåt. Gruskornen som skaver.

Samtidigt sjunker vattnet. Fryser och sjunker. Som ett levande väsen vi ofta besjälar. Det är en ovana vi har. Att sätta nämn på saker och ting. Mejsla fram sambanden.

Vi vet inte bättre.

Talgoxen piper sitt skarpa vinterpip. Mejslar ingenting.

Under ytan växer långsamt.

Rutorna är mörka. Ogenomskinliga. Det finns en melodi där.

Vintern har blekt allt.

Runda och mjuka sveper de fram i massiva ljusgrå flockar. Dominerar landskapet. Omöjliga att stoppa.

De har tid.

Vintersömn. Kanske passar den oss. Kanske passar vi den. Där finns en tystnad som läker. Jag känner det tydligt. En andning av tid.

Det är svårt att stressa när snöflingor dalar ner. Det är svårt att springa när stigen svämmat över av is. Det är inte fastfrusning, så mycket som inbromsning.

Vattnet trots det fortfarande inte svart.

Snart.

Snart kommer hostan igen.

Jag känner en söndag komma.

Johanni