Regndroppar. Huskroppar med spegelblanka, mörka fönster. Morgon. En fukt som tränger igenom allt, klibbar fast. Mörka vatten med långa stråk av grönt. Tomma båtar ordentligt fast i sina bryggor, gungar inte ens. Det till och med doftar vått. Trafikljusen sover ännu. En gök kuckuar osannolikt, annars är fåglarna tysta. Någonstans kokar en fotbollsmamma gröt. Benen går framåt av sig själva. Detta är vi byggda för. Gräset morgonvått. För en stund skiftar perspektivet. Detta mår jag bra av. Visserligen räknas stegen, träden har fallit omkull eller sågats av, ryggen gnäller.
Detta blir en vana, kroppen bara väntar. Den behöver motstånd. Den behöver utmaning.
Jag svarar.
För mig, som lever med huvudet bland molnen, är detta den bästa medicin som finns. Jag, som tyckte mig förstå kluvenheten inför vår kroppslighet i Varats olidliga lätthet har måstat slåss lite med mig själv. Om det är kulturen jag vuxit upp i som gärna håller avstånd, om det är min personlighet, eller om de två mötts i en ohelig allians vet jag inte. Men jag vet att det inte alls är bra att bara umgås virtuellt, att bara använda huvudet. Kanske är det en självklarhet för dig. Det har inte alltid varit det för mig. Där har jag ibland måstat övervinna mig själv. Och jag har aldrig ångrat mig.
För några år sedan kände jag hur min lilla inre hedonist tog greppet. Att njuta av saker och ting, att till och med frossa i ibland, kändes mycket tilltalande. Det gjorde så att livet kändes. Kanske är denna nyvunna insikt och början på förändrat beteende en naturlig fortsättning enligt den tankebanan.
Kommer hem, sätter på P1 och tévattnet.
Idag har börjat bra.