Det är lätt att se åt andra hållet. Att tappa fokus. Allt runtomkring drar åt samma håll, bort från det jag borde se. Nu är tiden då allt filmas, allt händer under min näsa, framför mina ögon. Men lika lite som jag antagligen skulle tro på en utomjording, eller en vandrande död, fastnar jag för det som faktiskt är. Jag förstår metaforen med hiding in plain sight, men kan inte komma förbi den. När en spelfilm plötsligt blir dokumentär och våldet har flyttat in i Vita huset, då känns det jobbigt. Sent på kvällen, och detta är i början av september, går jag ut i nattmörkret för en kvällprommis med hunden. Jag går ut i t-skjorta, och det är varmt. Det är inte ”normalt”. Det är kometen kommer. Du vet, när du vaknar från en dröm och inser att det bara var en dröm, du dog inte på riktigt, störtade inte till marken, var inte jagad av en psykopat, eller vad din nuvarande rädsla nu kan vara.

Huvudsaken är att det inte var riktigt. Det finns en annan värld. Vi bryr oss om varandra, vi är inte rädda hela tiden, vi går inte i ständig katastrofberedskap. Det finns saker att göra, saker att upptäcka. Ännu har vi tid.

Men så smyger denna värme in. Den kan vara helt slumpmässig. En tillfällig anomali. Men om det inte är det får vi skräck på en annan nivå. En som känns.

Att leva i rädsla är inget nytt för människan, det är något som säkert hållit oss vid liv otaliga gången. Men när vi skapar den själva. Kanske är det där den mänskliga självdestruktiviteten visar sitt sanna jag, blommar ut i sin hela galenskap. För vi skulle ju inte behöva detta. Vi kunde faktiskt göra saker på ett helt annat sätt.