Det tog tid, men nu är vi där. Sista avsinttet av MadMen är bakom oss. 

Det var ett bra slut. Öppet. Jag känner mig tvungen att gå ut på nätet och se hur andra tolkat vad som egentligen hände. Jag känner att jag processar det vi sett, känt och tänkt. En tid/period är över. Något som inte kommer tillbaks.

Vi hade en lång paus. En lång tid var vi som uppslukade, det var för flera år sedan. Ordnade till och med MadMen-partyn. Jag lärde mig att göra (och tycka om) Old Fashioneds.
Sedan hände en massa andra saker och serien försvann från radarn. När den sista säsongen kom ut fastnade den inte lika starkt längre. Kanske hade nyhetens behag mattats av. Kanske var det något annat. Delvis hade andra serier kommit in istället (många av dem ännu oavslutade).
Så fick vi ett ryck i höstmörkret och så var vi fast igen.

Det är, helt enkelt, svårt att sluta saker.

Det är däremot mycket lätt att påbörja dem. Nya webbtjänster till exempel. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika SoMe-konton jag har, men de är många.
Och jag använder dem inte. Inte många i alla fall.

Kanske är jag lite som barnet i godisbutiken. In och titta på allt fint, smaka på lite av varje, men inte avgränsa och fokusera. Dopaminaddikt, kanske.

Det är lite likadant på jobbet. Det är väldigt mycket roligare att påbörja något nytt än att genomdriva (genomlida) hela processen. Jag är inte serieentreprenör, men nog seriestartare.
Fast jag borde veta bättre. Alla behöver vi avslut. Allting tar slut. Att springa till nästa uppslag håller inte i längden. All den där energin och alla de där tankarna behöver få utlopp, men de behöver också blomma ut i något vackert, något fullbordat.

Ibland läser jag om vänner eller bekanta som kör med en sak in en sak ut. Det kan gälla kläder eller böcker. Jag borde genomföra det konsekvent för nya idéer. Påbörja något nytt först när något annat avslutats. Inte för att det är ”rätt” sak att göra, utan för att jag helt enkelt mår bättre av det. Och för att resultaten blir bättre.

Kanske, tänker jag, är det också något med tiden vi lever i. Filmer ersatta av serier, artister ersatta med spellistor. Sociala medier ett oavbrutet scrollande. Allt i ett ständigt flöde.
Jag brukade ofta vända mig mot den förenklade dramaturgin i många publikfilmer. Nu kan jag se att idéen med avslut/upplösning (och till viss del katharsis) också har en poäng.
Att vi kan lämna saker bakom oss. Att vi kan säga hejdå.
Adjö.
Farväl.
Det är svårt också med vissa böcker, men inte riktigt av samma orsak. Där kan det istället vara så att jag inte vill lämna människorna och världen mellan pärmarna. Slutet kommer som ett expresståg om natten, svart och ostoppbart.

Jag känner att jag inte riktigt har verktygen som behövs för att avsluta saker på ett snyggt sätt. Det kan vara ett svepskäl, det vet jag. Lika bra kan det vara en ovana. Eller bekvämlighet, att gå enligt minsta motståndets lag.

Under de senaste åren har jag många gånger upprepat att jag vill gå i NEJ-skolan, att jag vill lära mig att säga nej till alla möjliga saker. Jag hör mig själv säga ja alltjämt, och jag blir ofta förvånad. Det är en inrotad vana, eller så är det bara enklare att säga ja än nej, för då måste jag kanske förklara mig, och så kan ju nån bli lessen.
Nu tänker jag att jag också behöver gå i AVSLUTA-skolan.

Hur gör du? Är du bra på att avsluta? Har du några trick?