Kyrkklockorna klingar över ön. Vi är insvepta i grå blöthet. Tomma bussar kör genom tomma gator. Allt är stilla. Det är söndag morgon, och kontrasten mellan inne och ute är påtaglig.

Jag tänder det andra adventsljuset och öppnar dagens tidning. Där finns mycket att läsa. Hunden ligger hoprullad och andas tungt, till synes nöjd efter morgonens promenad i det blöta friska. Huset sover, ute orkar det knappt bli ljust. Det är årets mörkaste tid, en tid av övergång.

Att få läsa tidningen i lugn och ro, med en kopp té i handen, är lyxigt. Det är avkopplande, givande. Jag tycker det är en av de bästa sakerna med söndagar. Det invanda gör mig lugn, får mig att slappna av. Annars är jag rätt stressad under höstarna. Ett roligt och givande jobb håller mig fullt sysselsatt, men de sista veckorna har jag varit så slut att jag inte fått mycket gjort. Högen med måsten har växt på skrivbordet, men jag kan inte ta tag i dem.

För några år sedan skulle det i sig ha stressat mig oerhört. Nu tar jag det inte lika personligt längre. Kanske för att jag är äldre. Kanske för att jag vet att mängden jobb aldrig försvinner, det blir aldrig ”klart” på samma sätt som en TV-serie förr eller senare tar slut (jo, vi har först nu sett ut sista säsongen av Mad Men).

Hunden hoppar upp och lägger sig längs mig, med ryggen mot. Efter en liten stund hörs ljudliga snarkningar. Hon mår bra.

Tystnaden är vila.

Det är ok att inte göra något. Jobbet kan vänta. Plikterna kan vänta. Oron kan vänta. Världen kan vänta. Jag ska dricka en kopp té till.

Sen ska jag öppna dagens kalenderluckor.

Det är skönt att leva.

Johanni