Jag får inte riktigt fatt i dagarna. De glider mellan fingrarna på något sätt. Klockans timmar hoppar lite hit och dit. Och nu har de fått sällskap av dagarna, som gärna smiter iväg på en liten timeout, eller byter plats så där på skoj bara. Liksom tangenterna här framför mig. Skuttar hit och dit.

Jag kommer ihåg ett samtal. En annan tid, ett annat land, andra vänner. Vi talade om att husen i staden skuttade runt på natten och bytte plats med varandra. De var uttråkade. De ville spela spratt. Även hus behöver lite utmaningar då och då. Världen är mer än virtuella rum, ekvationer och lönecheckar.

Det kändes som en bra förklaring på varför vi hela tiden gick vilse i staden. Att få det abnormala förklarat kändes då betryggande, även om det bara var på skämt.

Nu är jag inte så säker längre.

Det heter ibland att linjen mellan galenskap och normalitet är hårfin, att vi alla har det i oss. Samtidigt tror jag det är något som är lätt att slänga ur sig, svårare att tro på, ännu svårare att leva i. Däri ligger en slags vurm för galenskapen, en tankens lek med gränser. Att acceptera kaos som universums ”naturliga” tillstånd är inte alla förunnat.

Det är lätt att leka med begreppen, svårare att omgärdas av dem. Om detta gör oss naiva vet jag inte. Jag tänker att vi alla har lite olika mekanismer för att klara dagen.

Efter många års paus besöker jag städer igen, städer där mycket har ändrats. Hus har rivits, målats om, byggts till. Vänner bor inte kvar på sina gamla adresser.
Några är döda.
Butiker, biografer och kaféer har försvunnit, bytt namn, flyttat. Staden är inte färdig. Staden är inte heller statisk. Men, som tur är, sker förskjutningen mycket långsamt. Hanterligt. 

Nyss var det fredag. Nyss var det morgon. Nyss var det september. Nyss var det 1992.

Ute står träden i givakt. De stod där igår också. Himlen virvlar vit och vintern kommer. 

Jag lyssnar på spotifys spellista över de låtar jag spelat mest under 2018. Himla bra låtar.

Jag tänker på natten.