Men tid är konstigt. Jag känner igen ljuset, jag ser snön. Jag får rysningar av kylan, känslan som kryper längs ryggen. Kylan som smyger in längs kanterna på tågfönstret.

Ännu en av dessa ickeplatser, några ögonblick. Länge sedan försvunna. Bortglömda om det inte vore för fotot. Så mycket passerar genom oss och försvinner.

2000, året då Finland fortfarande hade vintrar. Snö. Framtid.

Vad minns du? Vad har du glömt?