Att glömma eller inte

Många skriver i bloggar, media och på sociala medier att detta är ett år de helst skulle slippa. Pandemin har ställt till det så att önskningar framförs om att kunna snabbspola fram bandet.

Det har funnits tillfällen då jag känt likadant. När vardagen blir tung och uppförsbacken inte har något slut är det lockande att stänga ögonen och vänta. Men, är det faktiskt det vi vill? Jag tror att vi bara har ett liv. Vill vi sätta det på paus?

När barnen var små och mornarna kunde kännas överjävliga i motvinden och strilregnet hände det att jag lyfte ansiktet mot snålblåsten och log. Mitt i allt det jobbiga kände jag att jag levde. Det som var överjävligt då var samtidigt uthärdligt. Det var på en nivå som jag klarade av.

Delvis gick det kanske för att varje stund var så intensiv, det fanns inte tid att se helheten och inse hur långt det faktiskt var kvar till lugnare vatten. Jag märker att jag gjort på samma sätt under Coronan. Det har varit en vecka, eller en dag i taget. Just här och just nu skall jag klara av/orka med det här. Under våren kändes det som ett tillfälligt avbrott i vardagen. Nu, när det fortsätter, vill jag inte tänka alltför långt fram i tiden.

Jag har också kommit fram till att jag inte vill vara utan detta. Detta sker, här och nu. Jag vill gärna skaka av mig den värsta ångesten och kunna fungera, men jag vill inte spola fram bandet. Dagarna rymmer både tröstlöshet, osäkerhet och glädje. Detta är, trots allt, mitt liv nu.

Hur tänker du?

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.