Ibland måste man titta bakåt för att se framåt. Detta skrev jag 2010.

Finland har två officiella språk. En liten men politiskt välorganiserad grupp på under 6% av landets befolkning har säkrat sina rättigheter i lag till den grad att många andra minoriteter i Europa ser med avund på finlandssvenskarna.

Avund ett ord som du ofta känner av om du samtalar med ”gemene man” i Finland. Att driva med, kritisera, ifrågasätta och avundas finlandssvenskar är något av en nationalsport i Finland. Enligt de mest högljudda belackarna är det svenska språket en rest av den svenska stormaktstiden som för länge sedan spelat ut sin roll. Det bästa vore om Finland skulle göra sig av med sitt historiska bagage och helt övergå till att vara finskspråkigt. Dessutom skulle det spara pengar, då statsmakten inte behöver tillhandshålla tvåspråkig service, eller översättningar av officiella dokument, lagar, osv, till svenska. Här finns gott om grogrund för rasistisk demagogi. Den officiella finska inställningen är att tvåspråkigheten berikar landet. Med jämna mellanrum dyker språkfrågan upp i den politiska debatten. De utgör stapelvarorna i den offentliga debatten i Finland, både i media och på nätet, tillsammans med diskussionen om kvinnliga präster, homosexuellas rättigheter, huruvida vi skall gå med i NATO eller inte, samt olika aspekter av vårt EU-medlemskap. Eftersom det är politiskt omöjligt att göra något annat än försvara det nuvarande systemet florerar populismen. De som vill plocka snabba och enkla poäng i offentligheten gör det genom att hacka på det finlandssvenska. Vi får höra om hur rika de är. De är ett snobbigt överklasspatrask som skrattar åt den korkade Jussi hela vägen till banken. De har ”pappa betalar” som ordspråk. De ser ner på finnar. De hejar säkert på Sverige i hockey. Språkbruket känns igen från antisemitismen. Enligt denna stereotyp är finlandssvensken opatriotisk, rik, adlig, överlägsen, osv. De finlandssvenska släkterna Fazer, Stockmann mfl. används som exempel.

Finland har inte tagit emot särskilt många flyktingar, eller andra invandrare. Den inneboende rädsla för den Andra som leder till rasistiska brott i många länder har därför inget naturligt utlopp. Då passar finlandssvenskarna bra in i bilden. När de dessutom inte ber om ursäkt för sin existens, utan tvärtom är rätt högljudda när det gäller att bevaka sina politiska rättigheter, går det hela naturligtvis ännu lättare.

Sen spelar det inte så stor roll att Finland också befolkas av fiskare, bönder, arbetare (och arbetslösa), kontorister, lärare, mellanchefer, konstnärer, barn, pensionärer, poliser och politiker som har svenska som modersmål. Den komplicerde sanningen är att finlandssvenskar är som folk är mest. På gott och ont. Den som vill förenkla en bild så den passar det egna syftet måste naturligtvis bortse från allt som stör bilden.

Att leva på svenska i Finland har onekligen sina sidor. Befolkningen minskar, och åldras. Språköarna blir allt mindre och allt färre. I praktiken är det mycket få ställen i Finland där du klarar dig utan finska. Som svenskspråkig känner du dig ofta utsatt. Det är självklart att inte tala svenska öppet överallt. Det gäller att välja sina ögonblick. Inte så att du automatiskt får problem om du inleder på ditt eget modersmål, men det blir mycket lätt en vana att alltid börja på finska. Och så uppstår den lätt absurda situationen att två finlandssvenskar talar finska med varandra. Och eftersom de talar god finska är det inte alls säkert att de ens märker något. Så fortsätter språköarna att minska. Detta är vardag. I jämförelse med många andra minoriteter har finlandssvenskarna det naturligtvis bra. Egna dagstidningar, egen statlig radio och TV-kanal. Alla tjänstemän som vill ha jobb statligt eller kommunalt behöver klara ett språktest för att visa att de behärskar svenska. Fram till för några år sedan var svenska ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Det har nu ändrats, efter en intensiv kampanj mot ”tvångssvenskan”. Just denna typ av populistisk svartmålning, vad jag skulle vilja kalla passivt aggressiv rasism, är den som är svårast att bemöta. Inga rationella argument biter. Om det är något som gör livet tungt i Finland är det just denna trångsynthet. Inte vintermörkret, kylan, de korta dagarna, det dyra brödet. Trångsyntheten. Det förmörkar även den soligaste sommardag.

På plussidan gör detta ständiga stötande och blötande av den egna identiteten många finlandssvenskar medvetna på ett helt unikt sätt. De funderar på och formulerar sin egen identitet. Ibland tänker jag att finlnadsvenskar är lite som islänningar (de är ungefär lika stora grupper). Båda grupperna vårdar och bearbetar sitt språk. Båda grupperna har oprortionerligt många skapande människor (författare, poeter, målare, osv). Just att ständigt vara ifrågasatt leder också till ett behov av att definiera sin själv. Detta kan leda till större självinsikt, och kanske till en lite större distans till jaget. Att förhålla sig till identiteten är tungt, och inte något mn väljer frivilligt här. Men många gör nödvändigheten till en dygd, och drar nytta av situationen.

Om denna text har fått dig att tro att det pågår ett krig på gatorna i Finland har jag uttryck mig otydligt. Den populära sporten stenkastning på de med annat språk hör sextiotalet till. Nu är det mest verbala kängor som flyger. Att lyfta fram motsättningarna är kanske att ge dem för stor betydelse. Det är kanske journalisternas längtan efter det lite extrema, det som säljer. Likaså kan finlandssvenskar hemfalla åt en slags offerroll ibland. Vi, som är så utsatta, tyck synd om oss. Denna strategi, att visa sig svag är lika misslyckad som en överdriven bombastik. Offret signalerar sin undergivenhet, och sin svaghet. Det är alltid lockande för vissa att ge sig på den som är svag. Att accentuera sin särart, som vissa homosexuella gör, leder lika ofta fel. De blir representanter för det som är annorlunda, som avviker från normen, och som det därmed är något ”fel” på. 

Nu ska du inte tro att jag förespråkar ett socialdemokratiskt svenskt lagomtänk. Jag menar inte alls att man ska vara lagom. Jag bara frågar mig på vilka villkor man skapar sig en identitet. Både offret och den som ställer sig utanför gör det därför att de förhåller sig till något. Utgångspunkten är då att det finns en majoritet, en norm, och att man identifierar sig själv i förhållande till den normen. Den som gör det har redan förlorat. Först när man själv bestämmer hur, vad och varför man är den man är, kan man kalla sig självständig, ja rentav fri.

Kanske är detta en naiv tanke om ett idealtillstånd som inte finns. Alla måste vi förhålla oss till något. Allt är olika grader av kompromisser. Samtidigt håller jag fast vid att en minoritet alltid behöver vara såpass stark att den tar sig rätten att definiera sig själv. Och om du vill hitta en ”sanning” om det finlandssvenska tillståndet, så hamnar du nån stans mittemellan. Alltid när stormen i vattenglaset blåser upp, höjs arga röster på båda sidor om planket. De mest rabiata extremisterna hittar på något nytt provocerande att säga, och de mest vokala finlandssvenskarna går till motattack. I mellanperioderna är det lugnt, och det finns gott om utrymme att bygga upp en egen identitet. 

Vad är det då att vara finlandssvensk? De flesta verkar ta språket som identifikationsfaktor. Betyder det att invandrare och flyktingar som hamnar i svenskbygder och lär sig svenska är finlandssvenskar? Betyder det att sverigefinländare som numera talar svenska är svenskar, eller finlandssvenskar? Så fort man börjar gräva i problematiken blir det knepigt. På samma sätt är det svårt att definiera en finländare enbart genom sitt språk. Det finns så mycket kultur, historia (och kanske geografi) som också spelar in.  Den enkla sanningen är att det inte finns någon enkel sanning. Det finns inga homogena grupper som platsar in i färdiga mallbeskrivningar. Det finns bara människor. För att förstå hur människor tänker och fungerar, ja, för att förstå nästan vad som helst, tvingas vi göra generaliseringar. Dessa stereotyper hjälper oss att omfatta komplicerade helheter. Det är först när vi börjar ta dessa klichéer för absoluta sanningar som vi hamnar på tunn is. Det fel som många fennomaner gör är logiska felslut. Antingen beror det på bristande intelligens hos personen i fråga, att han/hon helt enkelt inte förmår greppa mer komplicerade sammanhang, eller så är det frågan om en medveten förvrängning av fakta. När dessa förenklade bilder blir allmänt vedertagna kan det hända att också vissa i minoritetsgruppen tar dem till sig som sanna. Så kan också finlandssvenskar ibland slänga sig med uttryck om att pappa betalar, eller att finlandssvenskar i gemen ser sig själva som ”bättre folk”. Detta faktaglidande visar hur farliga stereotyper kan vara om de används fel. Världen är full av exempel. Romer är opälitliga, tjuvaktiga och smutsiga. Finländare är knäpptysta vodkaberoende knivviftare. Muslimer är bombkastande fanatiker. Judar har stora näsor och är giriga. Ja, du förstår själv hur fel det blir.

Jag är uppvuxen i Sverige. Min pappa är svensk och min mamma är finsk. Jag flyttade till Finland när jag var 20. Och upptäckte snabbt att min svenska inte var densamma som den som talades i Finland. Språket var inte heller nyckeln för att komma in i en kultur. Det visade sig lika svårt för mig att komma in i den finlandssvenska världen som den finska. Jag saknade de gemensamma referensramar som det innebär att växa upp i ett land. För mig blev det uppenbart att finlandssvenska kommer från Finland och har mycket starka band till en mängd saker som inte har något alls med Sverige att göra. (Och naturligtvis håller även finlandssvenskar på Finland i hockey…)