Lyckan att lära

Jag kommer ihåg en diskussion. Ett begrepp, eller försök till branding, hade just dykt upp. Sloganen hette ”The Joy of Learning”. Lyckan att lära. Själva påståendet kändes lite provocerande. Lär vi oss för att det är roligt? Fram till dess hade jag inte reflekterat hemskt mycket över lärandet, trots att jag jobbade med det varje dag. Om någon skulle ha frågat mig hade jag antagligen kommit med nyttoargument. Som tonåring var jag aktiv i studentrörelsen. Vi körde med gamla goda ”kunskap är makt”. Det var kunskapen som var det viktiga, inte själva processen att lära.

Jag tror inte vi var de enda som tänkte så. Inlärning har länge setts som ett redskap, en metod för att uppnå vissa mål. Fokus var på slutprodukten. Ibland kunde sakinnehållet diskuteras, eller ifrågasättas, som när det gällde historia, samhällskunskap eller religion. Man kunde lära sig fel saker, bli indoktrinerad. Då skulle man fatta fel beslut, ta in på fel väg. Idag ligger det något lite rörande över denna naivitet. Tanken att det finns raka sanningar, enkla rätt och fel. Kanske var det enda sättet att hantera det kaos som universum är. En del hanterar sin ångest genom religionen, en del genom naturvetenskaperna. Det finns förklaringar, recept, någon som vet.

Jag var rätt säker på mig själv på den tiden.

Nu vet jag lite bättre.

Jag känner instinktivt att lärande är en krävande process, något som kräver ansträngning och koncentration. Jag tror inte på snabba lösningar, enkla recept på svåra eller komplexa situationer. Jag tror inte att lärande i sig automatiskt leder till ett bättre liv, ett jobb, förklaringar på livets mysterier. Att leva är att tvivla.

Vad har allt det att göra med glädje?

Jag tänker så här: Jag håller fortfarande på med mina studier. I många år slutade jag studera helt och hållet, utan att ha blivit klar från soc&kom. Så fick jag ett ryck och ville försöka få ut mina papper. Jag gick igenom vad jag saknade och började gå på lite föreläsningar, skriva essäer, tenta. Med undantag av tentandet, som fortfarande känns svettigt, nervöst och lite obehagligt upptäckte jag något.

Det var roligt.

Jag minns inte grundskolan eller gymnasiet som särskilt lustfyllda år. Universitetet kändes i början som lite förbryllande, det fanns så mycket liv att leva, att studierna inte gjorde något större intryck på mig.

Idag njuter jag av att bita i akademiska utmaningar. Jag tycker om att testa mina gränser, utveckla tankegångar, debattera. Jag kan sätta det mesta i relation till mina egna erfarenheter, och tycker att jag blir rikare av att delta. Så för mig har lärande blivit lustfyllt, till en del. Fortfarande kommer det dagar av tvivel, stress, motvilja att öppna boken. Men lika ofta, eller oftare, känner jag en slags bubblande glädje. Det ger mig energi.

Jag vet inte om de som kom upp med sloganen ”Lyckan att lära” menade just det här, eller om de bara ville skapa positiva vibbar runt begreppet lärande.

Själv tycker idag jag att själva processen är viktigare än något slutmål. Lärandet tar aldrig slut. Lärandet håller oss vid liv. Lärandet utmanar, och tvingar oss att se oss själva, och andra.

Det är ganska häftigt, faktiskt.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.