Här kommer en text som är lite jobbig att publicera. Jobbig för att det inte alltid är så kul att titta för noga i spegeln. Jag skrev den första gången 2013, och när jag nu, 7 år senare läser igenom den på nytt ser jag att utvecklingen gått åt fel håll. Det har med andra ord inte blivit bättre. Kanske känner du igen dig?

Tittar du snett på någon som sätter sig på bussens handikappsplatser utan att vara handikappad? Snörper du på munnen när du ser någon som parkerar på ett förbjudet ställe? Blir du upprörd när du ser någon i butiken utan ansiktsmask? Skakar du på huvudet när du ser någon gå mot rött ljus? Kliar det i fingrarna när du ser någon kila före i kön, stava fel, tjuvåka på metron, tigga på gatan?

Jag erkänner

Jag gör det.
Jag är inte stolt över det.

Jag har blivit mer och med polis. Kanske har jag alltid varit det, innerst inne. Allt ska göras just så, och om det inte görs just så blir jag putt.
Hur i hela världen gick det till? Jag har ju växt upp i en milt sagt alternativ tillvaro. Ifrågasatt normer och dumma regler. Misstrott myndigheter och statsapparat. Sett ner på Svensson/Virtanen, som bara velat anpassa sig. Skrattat åt det korkade svenska ordet lagom. Känt mig alternativ, individuell, anarkistisk och självständig.

Det finns dom som väljer att bli precis motsatsen till sin uppväxt. Jag kunde ha varit korthårig, slipsklädd värdekonservativ med aktieinnehav och karriär. Det skulle ha varit motsatsen till min bohemiska uppväxt.

Ålderns möjliga tyngd

Men det är inte så enkelt.

Enligt en annan vedertagen sanning (det vet man ju, det har man ju hört, det känner man till) blir vi striktare och mer konservativa med åren. Kanske ligger det något i detta. Gemensamma spelregler gör väl tillvaron lättare? Eller så är det rädslan för förändring som påverkar. Kanske har jag mer att förlora idag, och är därför extra mån om att alla gör som man bör.

Så att inte jag blir utan. Eller får mindre. Eller blir lurad.

Det behövs i så fall inga poliser, åsikts- eller andra. Polisen har flyttat in i skallen.

Det är en småsint och ogin jävel.

Som får solen att gå i moln

Egentligen tar den bort solskenet från sinnets himmel (man kan bli bländad), skrattet från vardagen (man kan sätta i halsen), glädjen från livet (man kan bli besviken). Det är väl nånslags prozac-liv, utan dalar och toppar. Jämntjockt. Sådär lagom. Som mellanmjölk. (Det finns förresten inte i Finland. I Finland är vi arga och glada, lever nära våra känslor, men är också våldsamma och knäpptysta, om vi ska tro alla dessa stereotyper).

Det är också missunnsamt. Här ska inte fuskas nånting, för tänk om de som gör det har roligt!

Mota besserwiser i grind

Jag slås av en hemsk tanke. Det är lika bra att komma ut med den här och nu, då bekännelserna är igång och håller öppet hus. Som barn var jag väldigt lillgammal och snusförnuftig. Jag visste, jag kunde, jag korrigerade och rättade min omgivning. Det fanns ett rätt sätt att göra saker på, och det talade jag om för världen.

I mina första förhållanden visste jag bestämt hur min flickvän skulle vara, och hur hon behövde ändra på sig. Jag var rätt olidlig, helt enkelt. Det finns mer att hämta ur den brunnen, men jag tror du förstår min poäng. Kanske har pekpinnarna alltid funnits i förrådet, och bara väntat….

En hemsk tanke. Jag vill ju inte vara den personen.

Släckta lampor

Jag kommer på att den här konformerande gråhetstendensen inte är ny i mig. Jag minns några bekanta från Italien som besökta Finland med bil för över 20 år sedan. Jag sa att de måste ha på billjusen, det var lag på det i Finland. Ja men varför då, skrattade de. Jo men, det måste man bara, svarade jag trotsigt.

Solen skiner, det är tillräckligt ljust ute. Det var en dum lag, skrattade de. Och lät bli att tända.

Jag blev väldigt frustrerad. Jag försökte invända att ja men!…

Av samma orsak använder jag idag cykelhjälm, går över vid övergångsställen, väntar vid rött ljus. Inget jag gjorde som yngre.

Har jag blivit rädd? Har jag fel?