Den snälla doften av brasa ringlar genom husen. Någon värmer sitt hus mot vinterns köld. Kaminen knäpper och sprakar. Ett gammalt minne flyter upp.

Två minuter senare kommer regnet. Det trummar mot bussens tak, gör fönstren immiga och strimmiga av rännilar. Med ens blir världen mindre. Vänligare. Ljuden dämpas, det uppstår en ordlös gemenskap, när alla tar skydd mot elementen.

Såna dagar älskar han mänskligheten. Det bultar i hjärtat, han vill brista ut i stora leenden. Människorna blir så….mänskliga.

Trafiken saktar ner då sikten försämras. Billjusen suddas ut, förlorar sin skärpa och blir bredare. Något händer med ljuset utomhus. Som om ett filter läggs på.

Barn plaskar förtjust i pölarna, små minisjöar som samlas där avloppsbrunnarna täppts till av löv. En hundägare går förbi med nedsänkt huvud, hunden drar, bråttom att komma undan det blöta och in i värmen. Konstigt egentligen, uttrycket ett riktigt hundväder. De flesta hundar verkar föredra regnet som är utanför fönstret, inte regnet på promenaden.

Mot kvällen minskar regnet till ett lätt duggande, och slutar sedan helt. Doften av blöta kläder fyller ännu bussen.