Två veckor senare kom hösten. Han hade väntat, sparat. Förkylningarna hade lurat bakom ytterdörren, så han tog fönstret. Det var viktigt att passa tiden. Tåget väntade inte. Det var sant, det som politikerna så ofta sa. Om man inte tar tåget nu, så står man ensam kvar på stationen. Och tåget, det vill man hinna med. Där händer saker, landskapet pilar förbi. Man kommer framåt. Nånstans, åt något håll som någon har bestämt. Med biljetten i handen och blicken riktad i backen. Kragen stärkt och blommorna vattnade.

Lagom mycket kläder. Inte bli för synlig. Inte glömmas bort.

Med en käck och munter min. Lagom avvägda steg. Busstabellen memorerad för alla eventualiteter. Även om taxi går snabbare kommer det inte på fråga.

Det känns fint. Att komma iväg, bryta upp. Våga säga hejdå till spegeln. Avbetalningarna. Soptömningen. Föräldrasamtalen.

Varför fanns det ingen avknapp? Måste man resa bort för att komma hem? Vem har tagit över, och var går gränsen? Gränsen mellan mitt och ditt. Mig och dig. Senap och ketchup. 

Alla lamporna släckta. Tidningen uppsagd. Nu skulle ingen få veta hur det gick med Mandrake. Senast sågs han på ett flyg, på väg över stora havet. Kanske är också han hemma nu. Kanske vattnar han blommorna, luftar ut den instängda dödskallegrottan och bara chillar lite i kvällsbrisen.

I en värld där årstiderna bytt plats kliver han resolut upp på bussen, nickar avmätt till höger och vänster, och sätter sig ner i en enda rörelse, utan att byxvecken rubbas.